|
Mitt namn är Fredrik Lindberg och jag är 89
år. Ja, jag är gammal och jag håller
på att bli glömsk. Men det är en
händelse, eller en händelsekedja, som jag skulle
vilja berätta sanningen om. Innan jag dör.
För det är bara jag kvar från den tiden,
förmodligen. Ni har antagligen sett någon
tv-dokumentär om händelsen. Eller läst
artiklar i ärendet. Alla de där är fulla
med fel och misstag och förmodanden. Mycket av det,
för att inte säga det mesta, är fabricerade
fakta, feltolkningar eller rent struntprat. Allt för
att göra en fasansfull händelse än mer
spännande och för att tjäna än mer
pengar på historien. Det jag nu berättar
är rena fakta, sett ur min synvinkel. Och den
synvinkeln är väl den som kommer närmast
sanningen. Jag var ju med och på sätt och vis
styrde händelseförloppet. På gott och ont.
Mest ont, är jag rädd.
Den här berättelsen skriver jag för mig
men också för alla de miljoner som dog i
händelsen.
1. Uppdraget
Tisdag morgon, någon gång på 30-talet,
jag, Fredrik Lindberg, har just klivit upp, druckit mitt
morgonkaffe och gått in på kontoret. Mitt
kontor ligger i norra Kungstornet på Kungsgatan i
Stockholm, på våningen under fotograf Harry
Fribergs (d.ä.) ateljé. Jag har en liten
detektivfirma Interna Undersökningar AB.
Affärerna går väl inte så där
över sig bra. Men jag hankar mig fram. Jag
behöver inte mycket, bara jag har till hyran, till
lön för fröken Dahlström, min, tja,
sekreterare och ibland slavdrivare, och till en och annan
bägare öl. Harry F. och jag brukar ibland, eller
ofta, gå till vårt stamcafé på
Malmskillnadsgatan och svinga en bägare nektar, som
Harry brukar säga. Särskilt då kunderna
är få eller helt uteblir.
Nu hade vi varit på caféet kvällen
innan, så mitt huvud var lite tungt. Men kaffet
piggade upp. Cecilia kom in på kontoret, eller
fröken Dahlström, som hon ville bli kallad,
trots att jag ville lägga bort titlarna med henne.
”Säg Fredrik till mig. Eller Fredde.”
”Nej, tack, herr Lindberg”, hade hon svarat. Så
fröken Dahlström var och förblev det.
”Har Lindberg sett räkningarna?” frågade hon.
”Vilka räkningar?”
”De på skrivbordet.”
”Jaha, men kan inte fröken Dahlström betala
dem.”
”Med vad då?”
Hon hade en poäng med det. Intäkterna hade
varit lite låga senaste månaden.
”Ja, jag ska se vad jag kan göra”, sa jag.
”Det hoppas jag verkligen”, tyckte fröken
Dahlström.
Inte för att jag hade någon idé om hur
det skulle lösas. Men kom tid, kom råd, hade
min mamma alltid sagt, då pappa hade supit bort
pengarna. Ja, till slut hade ju lilla blida mamma stuckit
kniven i pappa när han låg i sina egna spyor
efter en särskilt våt kväll. Då
slapp vi honom. Och vi hade ju lika mycket pengar, som
när han levde, d v s inga. Men mamma slapp huka sig
och torka spyor och utstå slag och bli
utskälld.
Klockan hade hunnit bli halv tio. Westerstranduret
på väggen slog halvslaget. Uret var väl
egentligen det enda något så när
värdefulla som Fredrik hade ärvt efter mamma.
Eller värdefullt, han kunde väl sälja det
för någon hundralapp kanske.
Fröken Dahlström kom in på kontoret.
”Det är en kund på besök”, sa hon.
”Behandla henne väl”, sa hon viskande och visade ett
slags pengatecken med fingrarna.
”Fru W.”, sa fröken Dahlström. ”Herr Lindberg.
Varsågod.”
Jag visste direkt vem det var. I den här
berättelsen väljer jag att kalla henne fru W.
För att skydda familjen. Fru W. förekom ofta i
pressen, i skvallerpressen, i magasin om heminredning men
också i finanstidskrifter. Familjen W. var en av
landets rikaste, mest inflytelserika, otroligt
betydelsefulla och i princip orörbara. De ägde
ett otal stora företag, köpte upp medelstora och
förvandlade dem som med en Midashand till
jättestora industrier och koncerner. Och de hade
företag även på utlandet. På samma
sätt som en del har knappnålar i en ask hade
familjen W. buntvis med företag i Sverige och i
Europa.
Fru W. svepte in och gled ner i en av mina slitna
(jäklar) besöksfåtöljer.
”Varsågod och sitt”, sa jag. ”Önskas
något att dricka. Kaffe? Te? Någon liten
drink?”
”Nej, tack”, sa fru W. ”Låt oss komma till saken
utan omsvep. Jag har inte mycket till övers för
att linda in och omskriva och tveka. Nej, direkt ska det
vara. Så här, herr Lindberg, ligger det till.”
Hon lutade sig lite mot mig över skrivbordet och
sa.
”Interna Utredningar, heter ju er firma, herr Lindberg.”
”Ja. Vi utför interna utredningar, bevakning,
dokumentation med mera.”
”Kan jag, och vi i familjen, lita på er
fullständiga diskretion?”
”Absolut, vi är kända för vår
diskretion. Diskretion – hederssak.”
”Bespara mig era floskler”, snäste fru W. av.
”Här handlar det om så mycket mer än en
gnutta diskretion. Det handlar förutom om omtanken av
familjens ära också om landets säkerhet
och om att bevara goda förbindelser till
främmande makt.”
”Har herr Lindberg förstått?”
”Javisst”, svarade jag.
”Det är av yttersta vikt att inget, absolut inget
av det jag säger och om det som era
undersökningar leder till kommer till
allmänhetens kännedom. Det hela måste
ovillkorligen hållas inom familjen och er. Enbart
er. Har ni verkligen förstått?”
”Ja. Det blir en verklig hemlig undersökning.”
Det kröp lite utmed ryggraden. Vad skulle
hända om saken läckte ut till skvallerpressen.
De kanske redan visste att fru W. var på besök
hos mig, en detektivbyrå. Hmm.
”Jag förstår vad ni tänker, herr
Lindberg. Men jag kan försäkra er att vi har
vidtagit alla mått och steg för att ingen,
ingen, förutom er då och er sekreterare ska
få reda på mitt besök hos er. Och skulle
någon få det har vi dimridåer att svepa
in det i. Det enda svaga i affären är ni, herr
Lindberg. Jag hoppas verkligen att ni är medveten om
det. Och att ni har räknat ut att konsekvenserna blir
katastrofala för er, om ni...”
”Ja, jag är helt införstådd med det”, sa
jag. ”Ehrm, vad det ekonomiska anbelangar fru W.”
”Ni kan vara försäkrad om att den
undersökning vi nu hyr er för kommer att vara
lönsam för er. Mycket lönsam. Vi är
beredda att betala upp till tio gånger ert arvode.
Och självklart alla kostnader i samband med
undersökningen.”
”Oh, det var mycket generöst. Och jag
försäkr...”
”Nonsens. Vi betalar för det vi får. Och
när, jag säger när, herr Lindberg, inte om,
när underökningen avslutats på ett
för oss, och er, gynnsamt sätt, ska ni finna att
allt arbete ni måste lägga ner är väl
värt det.”
”Det är jag helt övertygad om.”
”Vi har tagit oss friheten att dra upp ett enkelt
kontrakt för att underlätta för våra,
och era, jurister”, sa fru W.
”Utmärkt”, sa jag. Våra jurister. Jo, jag
tackar jag. Men kontraktet såg bra ut. Lite
långt och omständligt kanske. Men det brukade
de ju vara. Advokater fattar inte annars.
”Så här ligger det till, herr Lindberg”, sa fru
W. ”I förra veckan hade vi besök på
Grantofta gård, vårt sommarresidens. Eller ett
av dem. Det var en hög besökare från
landet söderut, som vi föredrar att kalla det i
den här undersökningen.”
Aha, nazityskland, tänkte Fredrik. Javisst,
familjen W. hade många intressen i Tyskland,
fabriker, företag, gruvor, mark. Ja, familjen var nog
en av Tysklands rikaste och också där
inflytelserika. Judar, dock. Undrar hur det ska gå?
”Nå, denne besökare, som tillhör
toppskiktet kring ledaren, kom med mycket besvärande
information rörande två personer ur familjen W.
De två är ett par av mina kusinbarn, två
ungherrar, som ofta ställer till bråk. De var
alltid fulla av hyss som små. Numera
försätter de ofta familjen i bryderi och ofta
måste någons tystnad köpas för det
rabalder som dessa två herrar förorsakar. De
är rätt dyrbara. Inte så mycket i pengar
utan mer vad gäller familjens rykte.”
Fru W. hostade lite.
”Oj”, sa jag, ”vill ni ha lite vatten?”
”Ja, tack.”
Fröken Dahlström kom med vattnet och fru W.
drack lite och fortsatte.
”Nåväl. Nu meddelade den höge
gästen att dessa två ungherrar i familjen W.
återigen förorsakat problem. De hade varit med
och kanske till och med lett en demonstration mot ett
utvecklingsprojekt av högsta betydelse för
riket. Och för oss i familjen W. då vi ju, som
herr Lindberg vet, har stora intressen i företag i
landet. Vi är en av landets stöttepelare.
Demonstrationen påvisade aktiviteter, som
nödvändigtvis måste hållas hemliga i
detta utvecklingsstadium. Skulle den informationen sippra
ut till allmänheten skulle den förorsaka oro och
kanske upprördhet, och motståndare till landet
skulle kunna dra fördel av den. Det hela skulle kunna
leda till en än mer orolig situation i Europa och i
världen.”
”Men vad ska jag, som en liten detektiv från
Sverige göra med det här?”
”Ta det lugnt, herr Lindberg”, sa fru W. ”Så
här. Statspolisen och den hemliga polisen i riket har
av någon outgrundlig anledning misslyckats med att
finna de båda ungherrarna. Otroligt. Det finns
dokumentation om dem, men polisen har hittills inte
lyckats finna dem. Vår höge gäst var
något generad över dessa fakta, som man kan
förstå.”
”Ja, polisen i, eh, landet, har väl enorma
resurser. Alla blir ju fängslade, som säger
emot”, sa jag.
”Ja, det finns ett stort behov av att rensa bort
ogräs och att göra landet enat och starkt”, sa
fru W. ”Vår höge gäst föreslog att vi
skulle anlita någon privat men synnerligen diskret
från Sverige för att försöka finna
ungherrarna. För att försöka vinna deras
förtroende så problemet kan hanteras
tillfredsställande. Han utlovade att både
statspolisen och den hemliga polisen skulle vara till all
hjälp med det som detektiven, det vill säga ni
herr Lindberg, skulle behöva.”
”Så jag ska samarbeta med Gestapo?” sa jag
uppbragt.
”Nej, herr Lindberg, absolut inte. Men ni får den
information och den dokumentation, som finns i
ärendet av dem. Sedan skulle de naturligtvis
uppskatta om ni meddelar dem era resultat i ärendet.”
Hm, det lät lite farligt, tyckte Fredrik. Gestapo.
De som kastar folk i finkan, torterar och mördar.
Långt från det som Fredrik sysslade med.
Men arvodet.
”Åtar ni er uppdraget? Ni försöker finna
ungherrarna, meddelar polisen era resultat, ser till att
de kommer till Sverige och till oss, så att familjen
W. kan ta hand om gossarna för att tadla dem på
lämpligt sätt, och ni kvitterar ut arvodet, herr
Lindberg. Eller resten av det. Ni kommer att få en
kontant delbetalning nu, om ni åtar er uppdraget.”
”Ja, fru W. Jag åtar mig uppdraget”, sa jag.
”Gott”, sa fru W. ”Här är en del av arvodet i
förbetalning och en summa för kostnader som kan
uppstå under undersökningens gång. Vi
förväntar oss kvitton.”
”Absolut”, sa jag.
”Jag önskar er inte lycka till eftersom uppdraget
måste lyckas. Däremot hoppas jag att det
går som vi planerat, herr Lindberg.”
Fru W. svepte ut genom dörren. Jag stod där
med två kuvert. Det ena var märkt Arvode. Del.
Det andra För Kostnader.
Kuvertet för Kostnader innehöll 1 000 svenska
kronor och en stor, fet bunt tyska Reichsmark. Kuvertet
med Arvode. Del. innehöll 5 000 svenska kronor!
Fredrik och Harry hade dragit i sig ett antal öl och
en hel del whisky på Caféet. Fredrik var ju
stadd vid kassa. Han hade betalat fröken
Dahlströms lön. I förskott. Något som
hon aldrig varit med om tidigare. Hon fick en liten
present. Något som hon aldrig varit med om tidigare
heller. Fredrik hade lämnat nog med pengar för
att hon skulle kunna betala alla räkningar, till och
med i tid.
Hur skulle han nu ta tag i uppdraget? Han beslöt
sig för att gå till stadsbiblioteket på
Sveavägen för att forska lite. Han läste
artiklar i dagstidningarna, både svenska och tyska,
för att se om den där demonstrationen fanns
rapporterad. Det fanns den inte. Det mesta som handlade om
Tyskland var mer hyllningar till landet och om de
framsteg som riket gjort under sin store ledare. Inte
mycket matnyttigt, precis.
Han läste det som fanns om familjen W. Det var
mycket. De hade sina tentakler ute överallt, i alla
företag, kunde man tro, i många av Europas
företag och industriverksamheter. Ja, den familjen
var verkligen insyltade i allt. Gud, så mycket
pengar det måste finnas där. Och, det är
klart, en sådan ätts rykte är mycket
värd. Därav hans arvode, 5 000 kronor, som ju
dessutom skulle fördubblas.
Den där demonstrationen hade varit i München,
så han borde väl åka dit. Det var polisen
i München, som hade mappar om ungherrarna. De hette
förresten Malte och William Jr.
Ja, till München, måste han åka. Han
gick in på Svea resebyrå, som han anlitat
flera gånger förut för resor när han
hade uppdrag och kunden betalade för tåg,
första klass, och för flyg. Han, eller
fröken Dahlström, hade dessutom betalat
fakturorna från resebyrån. Så nu var han
en välkommen kund igen.
Han beställde en plats dagen efter på ABA:s
maskin till Berlin för vidare befordran med Deutsche
Luft Hansa till München.
2. I Tyskland
Gestapos högkvarter i München var precis
så dystert, som han kunde föreställa sig.
Det var visserligen klätt med ett otal fanor, flaggor
och standarer, alla röda och med det där korset,
hakkorset. Han rös. Men själva huset var
grått och det ingav en en slags skräckblandad
känsla. Det var väl meningen. Huset var ett
femvåningshus. Så mycket hemlig polis bara
för München. Men den hemliga polisen var ju en
gigantisk del av riket för att kontrollera
medborgarna, för att korrigera felaktiga
uppfattningar, de som var emot nazisternas.
Utanför den stora porten stod två
SS-soldater. Han hade aldrig sett sådana i
verkligheten, bara sett på tidningsfoton. Huh. Han
gick in och blev förd till en Kapitän Joseph
Müller. Han satt bakom ett enormt skrivbord,
klädd i den där svarta, obehagliga SS-uniformen.
”God morgon, herr Lindberg”, sa Müller. ”Jag
har blivit underkunnig om ert ärende och jag ska
enligt order vara er behjälplig på alla
sätt jag kan.”
”God morgon, herr Kapitän”, sa Fredrik. ”Jag
är tacksam över det. Det underlättar
för oss att gemensamt uppnå målet. Ni har
alltså ingen aning om var de båda medlemmarna
ur familjen W. befinner sig?”
Müller skruvade lite på sig. Det faktum att
ungherrarna hittills hade undgått det mäktiga
Gestapo var ett misslyckande, som han, Müller,
förmodligen skulle få bära ansvaret
för. Obehagligt. Tursamt nog var han brorson till en
inflytelserik Sturmführer S. Müller.
”Nå”, sa han, ”hittills har de undgått oss,
med hjälp från främmande makt,
otvetydigt.”
”Främmande makt?” undrade Fredrik.
”Ja”, sa Müller. ”Ehuru dock inte Sverige, eller
familjen W. naturligtvis.”
”Nej, familjen är mycket angelägen att
få hem gossarna och att tadla dem på
lämpligt sätt.”
”Jag förstår.”
Fredrik fick två mappar som skulle innehålla
dokumentation om ungherrarnas aktiviteter.
”Kan jag låna mapparna över natten?”
”Ja, om ni så önskar.”
Fredrik tog med sig mapparna och studerade dem på
kvällen på sitt rum på Hotel von Bismarck
på Blumenstrasse. Ja, den visade bilder från
en demonstration, med protesterande, någonting, som
ju inte fick förekomma i riket. Annat än
hyllningar till Tyskland och dess ledare. Det var ett
femtiotal personer på bilderna, kanske. Och det som
slog Fredrik, det var att både Malte och William Jr.
syntes tydligt.
Men det som var ännu tydligare var det som stod
på ett par av skyltarna de bar. Det stod, klart och
tydligt, ”Keine atombomben”. Vad nu? Atombomber. Har
Tyskland sådana? Finns de? Fredrik blev
förvånad och han kände sig lite rädd.
Så vitt han visste hade ingen ännu kunnat klyva
atomer för att utvinna energi. Man visste inte hur
man skulle kunna tygla det som kunde uppstå. Man
måste kunna kontrollera och tygla utfallet för
att få användbar energi. Eller, vad värre
var, kunna använda bränslet till en ofattbart
kraftfull bomb. Herregud. Tänk om nassarna kunde
göra sådana bomber. Då var det nog slut
med oss, tänkte Fredrik.
Det här tålde att tänkas på. Efter
att Fredrik hade återlämnat mapparna till
Müller gick han till stadsbiblioteket i München
för att försöka få reda på
så mycket som möjligt om atomkraft. Han
läste en lång avhandling om hur man
möjligen kunde tygla kraften. Det var en uppsats av
en Herr Dr. Franz Lilienthal, som var en väl ansedd
auktoritet på området. Fredrik förstod
långt ifrån allt, men han fick ändå
ett hum om att det faktiskt skulle kunna göras. Det
var rätt skrämmande. Atombomber och nazister.
Det gick inte ihop.
Ett uttryck i avhandlingen gjorde att han bestämde
sig för att besöka en fabrik i stadens utkant,
en fabrik, som ägdes av familjen W.
Schwäbischer Hoch Auto Fabrik AG straxt utanför
München var en imponerande anläggning. Fabriken
uppgavs tillverka bilar, högteknologiska bilar, bilar
inte för kreti och pleti utan för eliten.
Direktör Månsen berättade för Fredrik
att de numera också tillverkade fordon av allehanda
slag, allt efter begäran från de styrande i
landet.
”Krigsfordon?” frågade Fredrik.
”Absolut inte. Tyskland får inte tillverka eller
inneha krigsmaterial av något slag. Och, herr
Lindberg, det kan jag försäkra er, att vi inom
SHAutoFab följer lagar och bestämmelser till
punkt och pricka. Ni är välkommen att läsa
vår årsberättelse och att studera
vår bokföring.”
”Tack. Men jag tror inte det blir nödvändigt.
Jag tar er på ert ord, herr Månsen. Dock
undrade jag lite över de fordon som står
uppställda utanför fabriken, till höger
räknat. De ser ut som trupptransportfordon.”
”Ni menar Die Schwäne?”
”Jaha, kanske det.”
”De fordonen används för interna transporter
inom fabriksområdet. Det är ju rätt stort,
som ni förstår.”
”Ja, jag förstår”, sa Fredrik. ”En sak till
som jag undrar över varför SHAutoFab har
så stora laboratorier. Som jag förstår
finns det ett antal. Och de är enorma.”
”Vi är ett högteknologiskt företag, som
ligger i framkant av teknikutvecklingen. Vi har ett stort
antal projekt på gång, vad gäller
vår fordonstillverkning.”
”På så sätt”, sa Fredrik. ”Men en liten
undran, varför står det Achtung! Strahlung!
Varning! Strålning! på dörrarna till
laboratorierna?”
”Det är en klassificerad uppgift av hemlig natur”,
sa direktör Månsen kort. ”Hoppas ni har
fått de uppgifter ni eftersökte.”
”Jag tror det”, sa Fredrik. ”En sak dock, vet ni var ett
par vissa herrar Malte och William Jr. W. befinner sig?”
”Nej, det har jag ingen aning om. Är de inte i
Sverige?”
”Nej”, sa Fredrik. ”Jo, en sak till, jobbar någon
Dr.Franz Lilienthal i ert företag?” Fredrik såg
att Månsen skakade till, som om någon daskat
honom i ansiktet.
”N-nej”, sa han tvekande, ”någon sådan med
det namnet det fi-finns inte här.”
Hmm. Fredrik tog sig ner från direktörens
kontor och ut till en väntande droska.
Jaha, vad nu? Vad skulle han göra? Hur skulle han
gå vidare? Det här med laboratorier och
atombomber och protester. Det var en rejäl munsbit,
det var helt klart.
De närmaste dagarna gick Fredrik runt i München
och satte sig och drack kaffe, eller tog en öl eller
två, på caféer och barer och
försökte luska ut om klientelet på dem
möjligen hade hört något om protester och
om vissa försvunna personer. Han måste vara
ytterst försiktig. Dels kunde han sätta
människor i knipa om de blev avlyssnade av Gestapo.
Och det var inte otroligt. Dels kunde ju personerna
själva vara gestapo-agenter. Det var ett
minfält, minst sagt.
På Café Biergarten hade han snappat upp
något, som kanske skulle kunna vara till hjälp.
En lite sluskig person hade hört av någon
annan, som i sin tur hade hört det från
någon, att det i en liten by, eller förort till
München, skulle finnas en grupp, som var mot regimen.
Farligt värre, både för gruppen och
för de som hade hört om det och berättade
om det. Farligt.
I området Waldkindergarten i södra
München hade någon hört om en verksamhet,
som inte skulle gillas av regimen. Fredrik beslöt sig
för att ta sig dit och undersöka. Han tog en
droska.
”Waldkindergarten”, sa föraren, ”det är inget
ställe för en besökare. Jag kan visa mer
historiskt intressanta mål för herrn.”
”Jo, men jag vill till Waldkindergarten. Jag har en
bekant där, eller ett par faktiskt.”
”Jaha, på så sätt, herrn”, sa
föraren.
Han släppte av Fredrik på Waldkindergarten.
Det såg då öde ut. Kanske passande om man
vill ha en hemlig verksamhet. Ingen insyn från
grannar eller myndigheter.
Jaha, vad skulle han ta sig till nu. Bara gå
omkring, eller..? Se om han såg något som
såg hemligt ut. Fredrik försökte kolla
buskage, små kullar, förfallna bodar och
små hus. En gång hade det antagligen bott folk
här, det var tydligt. Han skymtade en cyklist bortom
några buskage rätt långt bort. Cyklisten
försvann och Fredrik strövade, lite
planlöst så där. Han hade ju ingen plan.
Han visste ju inte om han var på rätt plats
överhuvud taget.
Så i skogsbrynet, eller slybrynet mer, kom
två karlar mot honom. Han såg direkt vilka det
var, Malte och William Jr. W. Ungherrarna. Han var
på rätt plats i alla fall.
”Was wollen Sie hier?” frågade Malte.
”Jag är från Sverige”, sa Fredrik,
”utsänd av er släkting fru W.”
”Åh, fan. Inte Gestapo då?”
”Nej, verkligen inte. Bara familjen som vill ha hem er.
Ni har ställt till det. Och det verkar ju inte vara
ovanligt i ert fall.”
”Men vi kan inte åka hem. Vi har kommit på
något förfärligt. Och om inte någon
gör något så kommer något
fasansfullt att hända.”
”Är det bara ni?”
”Nej, vi är en grupp på 50-100-tal. Mest
tyskar. Och de, men alla egentligen, i gruppen,
svävar i livsfara. Får Gestapo fast oss,
då är det kört. Både för oss.
Och för Europa.”
”Mitt uppdrag är att hitta er och att
förmå er att komma till Sverige. Det är
allt.”
”Ja, ni har ju hittat oss. Men andra delen, att få
oss att komma hem till Sverige, det går inte. Inte
ännu. Vi måste göra något åt
det här först.”
”Men varför ni? Ni är ju svenskar och borde ju
inte ha något med Tyskland att göra.”
”Tro inte att vi och andra länder inte är
inblandade. Om det händer, som vi tror, kommer det
att bli krig. Och det med fler länder, utan tvekan.”
”Nej, krig blir det väl inte. Tyskland är ju
fredsälskande. Strikta, starka, hårt
hållna människor. Men de vill väl inte
riskera sitt eget land och sina egna, tyskarna?”
”Pytt. Vi har att göra med nazister. Om ni visste
vad de är i stånd att göra.”
Fredrik blev visad ner i en källare under ett av de
raserade husen. Där nere satt det en grupp personer,
som diskuterade, skrev och ritade och några som
avlyssnade radiosändningar, som de påstod kom
från tyska Wehrmacht och från Gestapo.
”Vi får mycket information genom de här
radiosändningarna. Dessutom kan våra mottagare
inte avlyssnas och avslöjas. Det är en stor
fördel. Men vi har information om olika planer som
riket har. Däribland Operation Kristall.”
”Operation Kristall?” undrade Fredrik.
”Ja, det är den som vi är mest rädd
för. Dr. Lilienthal kan berätta mer.”
”Dr. Lilienthal?” Har ni Dr. Lilienthal här?”
”Ja, han jobbar ju för vår familj, i den
så kallade bilfabriken i München. Förutom
då att han är professor på
München-universitetet. Men han vet ju vad de
försöker göra. Och det med hans hjälp.
Och han är tvungen att hjälpa nassarna. Han
är ju jude. Om ni visste vad nassarna gör med
judarna. Dr. Lilienthal är helt övertygad om att
när han är klar med bomben, så skulle han
bara försvinna, dö och försvinna.”
”Bomben?” sa Fredrik tveksamt.
”Ja, det förfärliga är att nassarna
tänker tillverka en atombomb. Eller fler. Det är
helt möjligt enligt Dr. Lilienthal. Och hyfsat
lätt när man väl fått in handgreppen.
Tänk dig ett nazityskland med atombomber. Vilken
absolut mardröm.”
Franz Lilienthal, var med i gruppen. Han hade sett vad
de försökte göra, med hans hjälp,
dessutom. Jude, dessvärre, men alltför
betydelsefull för att inte Riket skulle använda
honom. Sen kan man ju alltid göra sig av med honom.
Dr Lilienthal hade inga skrupler om vad nassarna skulle
göra. Med honom och med alla andra judar.
1938. Nazityskland går in i Tjeckoslovakien och
annekterar det som de kallar Sudetenland. Dr. Lilienthal
berättade att nazisterna skulle använda de
öde skogsområdena i västra
Tjeckoslovakien, eller Sudetenland enligt nassarna,
för att provspränga en atombomb. Den lilla orten
Prášily var högkvarter och där hade redan
byggts en anläggning för testet. Provet skulle
ske redan nästa vecka enligt planerna. Då
skulle Prášily utrymmas på alla tyskar, bara
slavarbetarna skulle vara kvar.”
”Slavarbetarna?” sa Fredrik.
”Javisst, nassarna använder slavarbetare för
att bygga och driva allt. Inte bara det här. Allt.
Billigt. Förbrukningsvaror. Använd och kasta.”
sa Malte.
”Åh, fan”, sa Fredrik. ”De är helt enkelt
svin.”
”Javisst. Nu har Dr Lilienthal en lösning, som vi
ska försöka genomföra för att stoppa
det hela. Utvecklingsarbetet och tillverkningen av
atombomben sker på SHAutoFab, vår familjs
anläggning, skam till sägandes. Vår familj
har skott sig på så många, förtyckt
så många och gjort så många
skamlösa saker. Och blivit ofattbart rika.”
”Ja”, sa Dr. Lilienthal. ”Jag ska utföra en
förhettning av härden. Man kallar det en
härd där man ska dela atomerna, enkelt uttryckt.
Då går värdena upp och larmen går.
Jag kommer då att försäkra att det är
en helt normal procedur för att kyla ner genom
upphettning. Ja, jag vet. Sedan lämnar jag fabriken
och härden förstörs. Den exploderar inte
enligt mina beräkningar. Men den förstörs
och blir oanvändbar för år framåt.
”Låter farligt i alla fall”, sa Fredrik.
”Atomkraft är farligt, herr Lindberg. Det är
därför som nazister inte ska hålla
på med det.”
”Nå”, fortsatte Dr. Lilienthal. ”Jag har
förberett en liknande situation för bomben i
Sudetenland. Där kommer också härden att
upphettas och förstöras enligt mina
instruktioner till teknikerna i Prášily.
”Vad som sedan händer står skrivet i
stjärnorna”, sa Malte. ”Vi hoppas ju att nazisterna
ska bli avslöjade som de klåpare och
brottslingar de är och bli avskydda, av världen
och av människorna i Tyskland. Vad er anbelangar,
herr Lindberg, så föreslår jag att ni
återvänder hem och meddelar vår familj om
oss. Och att vi slåss för frihet och demokrati,
någonting som de inte förstår, dock.”
Jag återvände till Stockholm, via Berlin igen.
Jag hade onda aningar om den närmaste framtiden. Oron
stillades något av de öl Harry och jag drog i
oss. I morgon skulle jag meddela fru W. om resultatet. Hur
skulle det tas emot?
3. Katastrofen
Dr. Lilienthal kom till kontoret tidigt på
morgonen. Han gjorde alla förberedelser inför
testet, som han kallade det. Han hoppades ju att det
skulle bli slutet för nazisternas
atombombsförsök. Man måste göra den
här upphettning för att se att kylningen
fungerar, förklarade han. Men om det inte fungerar?
Det gör det. Det måste det. Både här
i München och i Prášily.
Han vred på de båda reglagen som skulle
starta proceduren. Mycket riktigt, härden hettades
upp och larmen började tjuta. Ingen fara, sa Dr.
Lilienthal. Helt enligt planerna. Nu ska vi börja
nedkylningen. Vi ska pressa den. Dr. Lilienthal gick till
sitt kontor för att hämta några prylar han
ville ha med sig innan han gav sig av.
Ett vitt ljus.
Ett gigantiskt moln, svampformat, slog upp ur SHAutoFab:s
fabriksområde. Münchenborna såg
något de aldrig sett förut. Oj, vad stort. Det
växte. Skrämmande. Så kom tryckvågen
som slog sönder husen, välte träden,
spårvagnarna, bussarna och som pulveriserade dem,
människor slets itu och försvann, bara
försvann. Hundar likaså. Allt levande. Ett
ofattbart dån svepte in i staden. Men då
hörde ingen det. I de norra utkanterna av staden
iakttog man det hela med fasa. Så kom
tryckvågen dit, slog sönder, slet itu,
raserade, välte, massakrerade. Ja, bomben helt enkelt
eliminerade staden. På ett par sekunder
återstod inget, absolut inget av München.
Bayerns huvudstad fanns inte mer. Och det som
återstod var bara ruiner, bråte, mängder
med förkolnade lik. Ingen stad, inga människor.
Ingenting.
I Prášily exploderade bomben på provplatsen
en timme senare. Samma resultat som i München. Men
inte så många döda, skogsområdet
runt Prášily var så mycket mer glesbefolkat.
Men strålningen och det radioaktiva nedfallet svepte
norrut och västerut och skulle komma att döda
miljontals de kommande åren. Både från
Prášily-bomben och från München-bomben.
4. Betalning
Fältmarskalk von Straahle kom direkt från
Berlin för att träffa familjen W. som han gjort
så många gånger förut. Hans Volvo
rullade uppför den imponerande allén till
trappan och portarna in till Grantofta gård. Nu
behövde han och hans kamrater i Tyskland all
hjälp de kunde få av sina allierade och
vänner. Visserligen var familjen W. judar. Men i
nuläget måste judefrågan få
anstå. Han knackade på porten. Efter en stund,
en lång stund, öppnade Herbert, betjänten,
klädd i sin livré.
”Goddag, Herbert”, sa von Straahle, någonting han
aldrig gjort förut, pratat med betjäningen, dem
som han förut bara beordrat. Men nu.
Herbert meddelade fältmarskalken att dessvärre
var inte familjen hemma för att kunna ta emot
fältmarskalken. Var god återkom.
Vad nu, tänkte von Straahle, visste
betjäntjävulen inte hut. Han var ju
fältmarskalk von Straahle, vän i familjen. Och
nog fan fanns familjen i huset. Bilar utanför,
någon stod i ett fönster, några barn
stirrade nyfiket på honom. Genom ett fönster.
Gardinerna drogs för. Vad i helvete? Vad skulle han
nu göra?
Han beslöt sig.
Ett par av arbetarna på gården fick i
uppgift att diskret begrava fältmarskalk von
Straahles döda kropp efter att han hade skjutit sig.
Begrava långt in i skogen. Nånstans.
Fru W. svepte in på mitt kontor och satte sig vant i
besöksfåtöljen.
”Jaha, herr Lindberg. Saker och ting har inte utfallit
direkt som vi hade hoppats på. Eller hur?”
”Nej, verkligen inte.”
”Ja, inte för att jag på något
sätt vill lägga någon skuld eller
något ansvar på herr Lindbergs axlar för
händelseutvecklingen. Ni har utfört ert uppdrag
som ni blev inhyrd för. Även om ungherrarna
vägrade följa med er hem. Men det är
typiskt för dem. Eller var, som det nu är.”
”Det här innebär väl ett avbräck
för era affärer. Särskilt i Tyskland, det
som nu är kvar?” undrade jag.
”Otvetydigt. Ett avbräck. Men ett som vi i familjen
utan vidare kan hantera. Det återstår då
bara för oss att arvodera er, herr Lindberg. Ett
belopp lika stort som det ni förut erhållit.
Resterande för kostnader i samband med
undersökningen kan vi låta vara. Är det
tillfyllest, herr Lindberg?”
”Mycket generöst.”
”Struntprat.”
”Kvitton..?”
”Behövs inte. Vi har inga tysklandsaffärer
mer. Jaha, herr Lindberg, det här slutade trots allt
någorlunda bra. Problemet med ungherrarna är ju
löst och familjen har hållits utanför, som
ni lovat. Tack, herr Lindberg.”
Den cyniska gamla skatan klampade ut från mitt
kontor. Två ungdomar döda, nära
släktingar. Fyra miljoner döda. Lika många
skadade av radioaktivitet. Men inget krig, inget
världskrig, dock, som ungherrarna hade befarat.

|