Start

Back


Nedkrafsat


© 2022, Anders S Svensson
anders@andersssvensson.se

Tidsresa

 Fram och tillbaka - i rum - i tid



©  Anders S Svensson




Henry hade upptäckt det för, tja, ett par år sedan. Han kunde resa i tiden. Inte bara byta lokalitet i rummet utan också i tiden. Han hade rest någon timme bakåt, eller framåt. Rest hundra år bakåt. Rest framåt några sekel. Rest, förresten. Kan man säga resa? Förflyttat sig kanske vore mer adekvat. Han hade tjänat en hel del pengar på att satsa på vinnande hästar i lopp i den nära framtiden. Han hade investerat i aktier som skulle bli mycket värdefulla om några år. Han hade sett hur det var på sjuttonhundratalet. Det var dystert. Det var ju bara några få som hade det bra, överklassen, i sina palats. Men det luktade konstigt, unket, smutsigt, konstiga parfymer. Maten smakade uselt, dåligt kryddat. Tja, kryddor var mycket värdefulla förr. Mer värdefulla än guld ibland. Han hade varit med om napoleonkrigen. Sett slag, som bara finns i böcker och på film. I verkligheten var det inte så trevligt, precis.

Henry hade varit i framtiden. Det var både trevligt och inte trevligt. Men människor hankade sig fram. Tja, en del var ju bra, en del dåligt. Precis som det är nu och alltid har varit.

Nu hade Henry bestämt sig för att resa i nutiden, typ. Han skulle åka med M/S Ariadne till det nya landet. Han skulle ta båten för ett par veckor sedan. Då var det fint väder och mycket billigare. Han var lite snål ändå, trots att han hade pengar och lätt kunde skaffa det med en liten tidsresa.

Det var mycket fint ombord på M/S Ariadne. Han trivdes. Åt gott, drack gott, spelade däcksspel, pratade med sina medresenärer.

Han iakttog roat när barnen följde efter en herre, som såg ut som en professor, och som tappade eller glömde saker efter sig. Saker som barnen hämtade åt professorn. Då fick de glass eller godis. Det var det de ville, hehe.

Han tittade på en man som såg ut som om han försökte smälta in. När han försökte konversera med honom svarade han korthugget. Inte avspisande, men ändå. Hm, tänkte Henry, något skumt på gång..?

Han såg mamman med sina två barn. De sprang omkring och lekte och såg ut att ha roligt, de båda barnen. Pojken kluddade på servetterna och på papper hans mamma försåg honom med. Han ritade riktigt bra. När de satt i solstolarna, såg de nästan ut som en familj som skulle immigrera till USA.

Han frågade flera gånger men Henry sa nej, han ville INTE köpa tavlan, hur billig den än var. Den var nästan ful, rent av. Motivet var någon slags figur på en båt, lite eld, bråte, kaos. Inte något man vill ha hängande över soffan hemma. Nej, sa han.

De fyra satt alltid ihop. Oskiljaktiga, liksom. Vi är Strings Attached, sa en av dem, när de presenterade sig. Vi är en stråkkvartett. Har du hört talas om oss? Nej, det kunde ju Henry inte säga. Strings Attached, hehe. Han var inte så intresserad av musik. Och inte av klassisk musik. Han förstod att en stråkkvartett spelade klassisk musik. Men ni är ju fyra, sa han. Eh, ja, sa medlemmen av stråkkvartetten.

Han och Fredric Lindow trivdes ihop. De satt ofta och samtalade om ditt och datt. Konverserade. Fredric var någon slags byggare, körde grävmaskiner och sånt. Han berättade intressant om olika byggen han hade varit på. De skrattade mycket, drack några öl och hade trevligt. Henry berättade om historiska saker han snappat upp under sina tidsresor. Han sa förstås inte att han tidsrest, eller tidsförflyttat sig, utan att han var historiskt intresserad.

En annan man han först var lite irriterad på var en som försökte sälja på honom en försäkring mot spöken. Har man hört på maken. Spöken! När han sa att nåt sånt trodde han inte på, hade mannen sagt, att de hade de inte heller i det gamla landet. Men att i det nya landet trodde de flesta på det. De var ju så rädda där, för allt, och så enfaldiga att de utan vidare skulle gå på det. Det var i alla fall vad mannen hoppades på. Ja, lycka till, hade Henry sagt. Tackar.

Kvinnan han samtalat med några gånger sa att hon skulle skriva Boken. Boken med stor B. Jaha, en aspirerande författare till då. Hur många ska inte skriva sin stora roman. Han hade försökt själv. Han hade till och med pratat med Dickens om att skriva. Han hade blivit näst intill utskälld. Kom inte hit med att du ska skriva Den Stora Romanen. Bah. Du är förbanne mig den hundrade eller så, som frågar mig. Bah. Jag blir så trött och förbannad… Nå, kvinnan, lycka till i alla fall.

En annan man han såg, men inte talade med var en man som också hette Fredric Lindow, märkligt nog. Han smög liksom omkring, tittade sig bakåt ibland, runt om. Var han rädd? Hm, suspekt. Kanske en kändis? Han kände inte till så många kändisar. Numera fanns det ju så många, otaliga. Och han hade ingen aning.


Det började som en skakning på nedre däck. Henry blev mer häpen än rädd. Han förstod inte riktigt orsaken till att M/S Ariadne hade sprungit läck. Rederiet skröt ju med att det var en av världens modernaste och säkraste fartyg. Han samlade ihop en del av sina saker han packat, klockan, en tröja, en jacka och laptopen. När han kom upp på däck såg han hur vattnet börjat strömma in, över däck, ner i korridorerna där hytterna låg. Passagerarna skulle till sina tilldelade livbåtar. Hans var nummer 12. Här var den. Några ur besättningen försökte få loss livbåten. Men kaptenen sa efter ett tag att livbåten inte gick att få i sjön. Det var visst kedjorna till någon hissanordning som någon hade glömt. Henry och några av de passagerare han hade lärt känna gick till baren. De fick ett gratis glas champagne. Nu började fartyget att sjunka snabbare och lutningen var rätt stor. Många hoppade i vattnet men vi i baren beslöt att stanna kvar ombord. Vi tänkte att havet är alltför stort och kallt och vilt. Över internradion spelades Abba:s S.O.S, som av en händelse eller som ett direktreferat av händelsen. Nu hade alla förlorat den sista gnuttan hopp.


M/S Aridne gick till botten med alla sina passagerare. Inte en enda själ fanns kvar efter någon timme eller så. Havet låg nu lugnt igen om än med tonvis med bråte som flöt omkring i det stora och kalla och vilda havet.


Ja, så slutar alltså Ett fartyg anländer med den mycket tragiska händelsen, som ju gör att vi är tillbaks till början igen. Eller till slutet. Den avslutande lilla snutten är en pastisch på Mikaels Wiehes Titanic, som en del förstår. Passande då det som hände var likartat.


Tillbaks till Innehåll



A Svensson