Start

Back


Nedkrafsat


© 2022, Anders S Svensson
anders@andersssvensson.se

Tavla

 En riktig tavla



©  Anders S Svensson




Han höll den hårt under ena armen. Hårt. Han ville inte förlora den. Han ville bli av med den.

Jamen, om han vill bli av med den, då är det väl bara att slänga den, förstöra den, kasta, slunga iväg. Njae, så lätt är det inte. Han skulle inte bli av med den ens om han slängde den. Han var tvungen att få någon att köpa den. Dyrt.

Det är lika bra att berätta från början.

På våren köpte Fredrik L. en tavla i ett galleri. Han tyckte den var så vacker, så härlig och fin, och så målande. Det var ett landskap, ett pastoralt landskap med en liten stuga, en liten röd stuga. Det var precis så som han tänkte sig att en stuga på landet skulle vara, i hans fantasi. Oh, så underbart. Den kostade mycket för konstnären började bli rätt känd. Men han ville betala det. Och gjorde det. Han var lycklig. Han visste precis var han skulle hänga den. Den passade perfekt ovanför soffan till höger i rummet. Han skulle ersätta den tavla han hade hängande där, den med de pokerspelande hundarna.

Han kunde inte se sig mätt på tavlan. Ett bra köp, tyckte han. För varje dag tyckte han mer och mer om den.

    Framåt sommaren hände något. Han hade fått ett samtal från sin syster, som bodde i södra landet. Det var oroande. Hon hade fått cancer. Men det skulle nog gå att få bukt med, hade läkarna sagt, tröstade hon Fredrik. Det lät ju bra, men oroad det var han. Han älskade sin lillasyster. Jaha, något som gnagde var det ju, när han tänkte på henne.

Han tyckte att tavlan hade blivit lite mörkare. Omöjligt. I det här ljuset. Men, jo, det hade kommit en dov ton över den lilla stugan, som verkade vara mer förfallen. Vad? En tavla är väl en tavla, målad och klar.

Den sjunde augusti, just när Fredrik hade vaknat och gått in i rummet där tavlan hängde, tittade han på den med fasa. Den sköna idyllen var borta. Nu var det en målning med vad som såg ut att vara en begravning. Han gick fram till tavlan och stirrade klentroget på den. Det... Det såg ut som en begravning, med honom, med syskonen och syskonbarnen. Men utan hans älskade lillasyster. Han brast ut i gråt. Vad..!? Han hulkade och sjönk ihop. Han måste ringa syrran.

En månad senare var det över. Begravningen och allt. Tavlan visade återigen idyllen med stugan. Märkligt. Den var ju fin, men...

Han suckade och blev oroad. Tavlan hade återigen mörknat. Nu var stugan raserad verkade det som. Vad var det här? Obehagligt.

Han kom ut från chefen på fredagseftermiddagen. Han hade fått sparken. Nej, du har inte fått sparken, det kan man inte säga, hade chefen sagt. Vi är tvungna att dra ner på kostnaderna. Vinsten är inte hög nog. Ägarna vill ha en högre avkastning. Det enda jag ser som möjligt är att minska kostnaderna och, som du vet, personalkostnaderna är vår högsta utgiftspost. Så vi måste skära ner på personalen. Bildligt, förstås. Vi måste friställa personal. Och tyvärr drabbar det dig. Bland andra. Bland många andra, det vill jag säga. Men var inte orolig, om ägarna vill ha lite lägre vinst i framtiden, då ska vi tänka på dig. Lägre vinst, hade han tänkt. När det blir ett par extra torsdagar i veckan. Tjosan, du. Du får förstås ett rejält avgångsvederlag. Och blommor. Och en vas. En vas med företagets logga på, det fick han. Och några tusenlappar i avgångsvederlag. Vederlaget blåste han på travet och på en fin flaska single-malt whisky. Vasen krossades och åkte direkt i papperskorgen på före detta jobbet. Blommorna behöll han.

Tavlan visade en grå, trist, mörk och deprimerande vy, en stad i förfall, utslagna människor i trasor, tiggande, glädjelösa. Han söp.

Men så ryckte han upp sig en dag. Jag måste i alla fall försöka, tänkte han. Tavlan visade nu återigen den där förbannade sommaridyllen med stugjäveln. Fredrik fick ett nytt jobb, att plocka varor på Coop. Ja, tänkte han, det är ju inte helt dåligt. Många plockar varor, för varor måste plockas, ställas upp på hyllor, vräkas ner i störtmontrar och så. Han trivdes också. Arbetskompisarna var trevliga. En del av dem hade haft höga poster i företag, varit chefer, haft fast jobb, men hade blivit friställda, med några jävla blommor och vaser, som tack. De hade en del gemensamt, han och flera av arbetskamraterna. Och tavlan lyste med sin idyll.

Han trivdes på jobbet, han hade några romanser, han drack lite whisky och spelade på travet. Allt måttligt. Han kände sig bra tills tavlan återigen blev mörk och, ja, det var hästar som sprang, som snubblade, som föll. Oj, tur att någon som älskar hästar inte ser det här, tänkte Fredrik. Han spelade på travet, satsade en liten slant på ett stalltips han fått. Skulle det slå in skulle det bli en rejäl slant. Och, tro det eller ej, hans häst vann, odds 35-1, över tiotusen kronor! Tjoho!

Tills målfoto och dopningsprover var över. Då blev vinnaren diskad. Där rök hans tiotusen. Fan. Jävla tavla. Nå, inget värre ändå.

Jaha, han visste det bara, taveljäveln mörknade återigen. Vad nu då..? tänkte han. Suck, jag vill inte veta vad som händer. Alltid är det något jävligt. Han gick till galleriet med tavlan. Galleriägaren satte upp handen. Absolut inte, sade han kategoriskt. Aldrig i livet. Jag har köpt tillbaks den flera gånger. Och alltid händer något gräsligt eller äckligt. Den där blir svår att bli av med. Släng den, hade han föreslagit. Ja, hade Fredrik sagt. Jag HAR slängt den, men likt förbannat kommer den tillbaks. Någon hittar den och lämnar tillbaks den. Och förväntar sig hittelön. En bra hittelön är en fet smäll. Ibland står den bara i hallen och liksom väntar på mig och på elände. En gång vann jag en tävling. Och vad var priset? Taveljäveln! Jag får försöka längre bort. I ett annat land. På en annan kontinent. På en annan planet. Bra idé, hade galleriägaren sagt.


Ja, därför stod nu Fredrik på kaj 21. Han hade passerat passkontroll och tull utan vidare. Var skulle han nu försöka avyttra den förb... Ett galleri verkade bra. Sagt och gjort. Galleri Futura på fjärde gatan kunde väl passa om något. Galleriägaren tog emot honom och studerade tavlan. Sedan mörknade han och sa, nej, tack. Vi har haft nog av sånt. Vad då? hade Fredrik frågat. Galleriägaren höll upp tavlan mot Fredrik. Tavlan visade galleriägaren hängd i ett rep, just i galleriet. Vad i helv..? Han blev utkastad.

Han prövade att sälja tavlan, eller ge bort den, till flera gallerier. Men alla sa nej, tack. En del bara kastade ut honom. Och tavlan. Och satte upp Stängt-skylten. Han började förtvivla. Skulle han behöva dras med tavlan för alltid? Fredrik kom på en liten elak idé. Om jag ger tavlan till ett litet barn? Och så åker jag hem igen, snabbt. Det var elakt, men nöden har ingen lag.

Han tittade sig omkring i stan om han kunde hitta något litet naivt barn han kunde pracka på tavlan. Han frågade en liten gosse. Lilla gosse, hade han sagt. Vill du ha en tavla? Han visade upp den. Gubbjävel, hade gossen sagt och gått därifrån. En liten flicka kom förbi med en glass i handen. Vill du ha en tavla, lilla tös? Jag får inte prata med farbröder, hade hon sagt, svängt om och skuttat iväg med hästsvansen virvlande bakom sig. En dam som höll en pojke i handen, passerade. Fredrik sa, psst. Han visste direkt att det var ju inte precis det rätta att säga till ett barn, särskilt med en vuxen vid sin sida. Damen slog honom med sin väska. Inte en liten nätt handväska, nej, en rejäl bag fylld med tegelstenar, troligen. Det däckade honom. Nu började han bli förbannad. Och förtvivla. Jag. Vill. Inte. Ha. Tavlan.

Det var lika bra att supa ner sig. Han skulle nog inte bli av med tavlan, hur han än försökte. Han tog in på ett litet hotell, lite avsides och inte för dyrt. Men det verkade rätt fint. Hotellägaren tog emot honom med öppna armar. Just då var det lite låg beläggning. Eller det var det egentligen alltid. Ni ska få det finaste rummet vi har, hade han sagt, på sjätte våningen, rum 666. Det verkade passande, hade Fredrik tänkt. Jävulskt passande, hehe, skrattade han rått inombords. Glöm inte tavlan. Oj, okej, tack.

Men... Vilken fin tavla, hade hotellägaren sagt. Lite dyster men den passar nog i loungen. Loungen är lite dov i färgerna, mörkt trä, stora mörka skinnfåtöljer och så. Skulle passa, faktiskt med den där elden på. Lyser upp lite, på ett märkligt sätt. Tavlan visade nu en eldsvåda, den som hotellägaren hade tyckt var en brasa som skulle lysa upp loungen. Fredrik piggnade till. Ni kan få köpa den, om ni vill, hade han sagt. Men oj, gärna. Vad kostar den. Den är grat... eh, rumspriset för en natt, skulle det fungera? föreslog Fredrik. Absolut. Är det säkert? Javisst. Då är det köpt. Tack, tack. Hotellägaren log nöjt, tog tavlan och hängde upp den i Loungen. Snyggt, va..? Jo. Jovisst. Fredrik suckade av lättnad. Jo. Jovisst.


Nyheter i morgonväkten: En förödande brand utbröt i natt vid tvåtiden i Hotell Avenire på nittonde gatan. Brandkåren säger att det enda vi kan göra är att låta fastigheten brinna ner och försöka rädda intilliggande byggnader. Dessvärre omkom ett antal personer i branden. Det är fyra personal och en hotellgäst. Orsaken till branden är i nuläget okänd. Utredningen får visa den korrekta orsaken. Det vi vet är att branden förmodligen började i hotellets bar eller lounge.


Tillbaks till Innehåll



A Svensson