Start

Back


Nedkrafsat


© 2022, Anders S Svensson
anders@andersssvensson.se

Stråkkvartetten

 Stråkkvartetten



©  Anders S Svensson




De skulle spela ett antal konserter på stadens opera- och konserthus. Stråkkvartetten Strings Attached – hehe, en liten vits där, hehehe... Det var två violiner, en viola och en cello. De hade spelat ihop ett antal år nu, var väl samspelta, skickliga och ansedda som en av världens bästa stråkkvartetter. De skulle bland annat spela Brahms stråkkvartett nr 3 i B-dur, opus 67, ni vet.

– Glöm inte Tjocka Berta, sa violin ett till cellon.

– Fnys, sa cellon.

Faktum var att alla deras instrument sändes med fartyget i en specialcontainer. Det var dyra instrument. Violin ett hade en Stradivarius, som han spelade fela på. (Violin, heter det!). Prislappen var ett par miljoner. De andras instrument stod inte långt efter prismässigt. Inbjudan hade kommit för ett halvår sedan. Kvartetten var egentligen tröttkörd efter en lång turné. Men pengarna, pengarna som erbjöds gjorde det omöjligt att tacka nej. Dessutom var ju stadens opera- och konserthus världsberömt. Så det var en merit att ha spelat där. Nu såg de fram emot det och hade övat in en fin repertoar med blandat innehåll, romantiskt, wienklassicistiskt och något lite modernare. Bra program, tyckte de. Även om cellon vill ha klatschigare och modernare, så han kunde riva loss lite cellosolos. Riva loss? hade violin ett och två, samt violan sagt. Man river inte loss. Man spelar, hade de hävdat.

Kvartetten, alla fyra, kom igenom tull och pass utan vidare. Detta trots att violin två hade ett förflutet, som född i ett land som detta land de nu anlände till hade ansträngda förbindelser med. De åkte till och checkade in på Hilton. I morgon skulle de åka till opera- och konserthuset för att öva (jag tror att jag kallar opera- och konserthuset för OAC, det gjorde nästan alla andra).

De väntade bara på att den lilla specialcontainern skulle komma till hotellet. De ville kolla sina instrument innan, att allt var i ordning och att instrumenten var felfria och oskadda. Och putsa lite på dem, kolla stråkarna och allt tagel de hade med sig. Containern anlände till hotellet. De gick ner till mottagningen och öppnade containern. Äntligen, min kära violin! gånger två, resp min kära viola! resp min kära cello! Deras instrument var ju som deras barn, som de inte sett på så länge. Flera timmar. Violin två öppnade och ut föll en giraff. Ja, inte en riktig, levande giraff, tok. Och inte en sådan där jättestor, som brukade beta på teve och pippa lite. Njae, en liten gullig giraff. Uppstoppad.

– Va? utbrast cellon. Vad i helvete. Vad är meningen med det här. En giraff.

– Ja, sa violin två, som var välskolad och visste mycket om djur och natur och sånt. Och kände sin Linné väl, en giraffa camelopardalis, en juvenil.

– Juvenil?! Var. Är. Min. Cello?

– Ja, var är våra violiner respektive vår viola?

I containern fanns förutom den förut nämnda juvenila giraffen även ett vildsvin, troligen, och en gam och några babygnuer. Allt fint uppstoppat.

– Men, för helvete, sa cellon, de kan stoppa upp allt vad uppstoppat heter i, ehrm... Jag vill ha min cello. Jag kan inte leva utan den. Och framför allt kan jag inte spela utan den. Man kan väl inte spela på en giraff, ehuru liten?

– Njae, sa violin ett. Vi måste ha våra instrument. Search Party.

– Ja, vi måste hitta dem. Annars är ju allt förlorat.

– Ja, särskilt våra instrument.

Det behövdes att man sökte reda på dem. Andra stråkkvartetter kanske skulle fallit ihop i gråt över att förlora sina instrument, så där bara hux flux. Och kanske bara ligga på golv eller andra lite hårdare underlag som dallrande och skälvande högar. Men icke Strings Attached (hehe). De var starka, de var vackra, de flög... Nej, men de var initiativrika, företagsamma och parata att söka. Så ske. Hur skulle man gå tillväga?

– Tja, förmodligen, sa violin ett, som var praktiskt och realistiskt lagd, är det en enkel förväxlingshistoria. Vi har historiska naturmuseets uppstoppade kadaver, juvenila och andra. Och de har våra dyra, fina, härliga, gosiga, mjuka, smeksamma, välljudande, underbara, sköna...

– Hallå, sa violan. Här! Nu! Snap out of it!

– Javisst ja. De har våra instrument. Vi har deras djur, uppstoppade, tack och lov. Vi åker dit och byter.

– Vart? sa den ibland trögtänkte cellon.

– Till Disneyland, sa violin två och skrattade rått. Till museet, förstås.

– Javisst, ja.

De fick in alla uppstoppade djur i hotellets lilla lastbil, som de hade fått låna och körde nu mot naturhistoriska museet, troliga ägare av uppstoppningarna. I en taxi följde själva stråkkvartetten.

Nu snart. Äntligen skulle de få återse sina barn, de båda violinerna, violan och cellon. I museet talade de med chefen, som sa att visserligen hade en container anlänt från fartyget i morse, som de hade trott skulle innehålla några av de finaste taxidermiska verken från ett av de finaste museerna i Europa. Döm, mina herrar musiker, om vår förvåning då det visade sig innehålla ett tusental flaggor från olika länder.

– Flaggor? sa violin ett klentroget.

– Ja, flaggor. Ja, vi är lika förbluffade som ni. Men om ni har våra djur, kanske vi kan få dem.

–  Men våra instrument, då?

– Tja, sa chefen, möjligen ska flaggspelet till stadshuset eller egentligen till deras förråd. Ni får söka där.

– Men, ska vi behöva åka runt hela stan för att få våra kära instrument.

– Mitt hjärta blöder för er, sa museichefen. Kan vi få våra djur?

– Ja, ta dem bara. Vi behöver dem ju inte.

–  Bra. Bra.

Jaha, den lilla nu tomma lastbilen och en ny taxi körde till stadshusets förråd med stråkkvartetten, som nu blivit detektiver, verkade det som. Stadshusets förrådsanläggning låg en liten bit utanför stan.

– Det är vackert här, sa cellon. Jag menar landskapet.

– Vackert!? Landskap!? Jag vill ha min viola, sa violan.

– Ja, jag med. Min cello, menar jag, sa cellon.

Förrådsförmannen som ansvarade för stadens förråd av parkbänkar, stolar, bord, traktorer, gräsklippare, lakan, bordsdukar, bestick, servetter, telefoner, papper, pennor, flaggor, ja, allt som en stadsförvaltning behöver – och det är mycket – tog emot den lilla delegationen musiker.

– Flaggorna, ja, sa han. Vad bra att ni kommer med dem. Vi behöver dem till festivalen nästa vecka. Vi måste börja sätta upp dem. Våra europeiska vänner förväntar sig nog det. Bra. Bra.

– Vi har inga flaggor. Vi är musiker, stråkkvartetten Strings Attached, om ni har hört talas om oss?

– Strings Attached? Nej. Hehe, Strings Attached, hehe... Fyndigt. Men nej. Varför har ni våra flaggor?

– Vi har inte era flaggor. Vi fick en container med uppstoppade djur.

– Uppstoppade djur? Vad spelar ni för något?

– Vi ska inte ha uppstoppade djur. Vi har två violiner, en viola och en cello.

– Just det. En stråkkvartett. Uppstoppade djur?

– Ja, dem skulle ju museet ha. Vi fick dem av misstag. Så nu saknar vi våra instrument. Ni skulle ha flaggor men dem fick museet. De är där nu.

– Jamen, då måste vi hämta dem. Bra. Bra.

– Men var är våra instrument?

– Tja, det finns ju flera musikaffärer. Jag skulle rekommendera Nelsons. De är visst experter på just stråkinstrument. Och violin och viola och cello är väl stråkinstrument?

– Ja-a, suckade violin ett. Vi får åka dit. Kan du säga vilken väg vi ska ta.

– Javisst. Bra. Bra.

Nelsons låg mitt i centrum. Den lilla lastbilen och en ny taxi stannade utanför och kvartetten ramlade in i affären

– Våra instrument, sa violin ett.

– Vi har många, många instrument, sa bodbetjänten. Något särskilt?

– Ja, våra. Vi är Strings Attached. Och våra instrument har förkommit. Har ni dem? Snälla!?

– Strings Attached, utropade bodbetjänten. Strings Attached. Är ni Strings Attached. Ni är min favoritstråkkvartett. Ni är bara världens bästa. Strings Attached, hehe...

– Oh, så trevligt. Vill du ha våra autografer?

– Oh. Kan jag!? Får jag!? Snälla!

– Hallå, ettan, sa violin två. Våra instrument.

– Javisst, ja. Vi skriver våra autografer först. Sedan kollar vi.

– Okej, då.

Nej, några instrument i en container det hade inte Nelsons. Däremot hade någon ringt och pladdrat om instrument, som de undrade över, visst. Men det gjorde ju alltid någon varje dag. Nelsons var ju specialister på stråkinstrument.

– Varifrån hade de ringt? undrade ettan.

– Eh, vänta nu, hmm. Museet tror jag.

– Museet? Vilket museum?

– Musikmuseet förstås, svarade bodbetjänten.

– Vi får åka dit, sa violin ett. Han var van nu och visste hur en släpkärra ska dras, eller vad det heter.

Musikmuseet var välbesökt, hade tre våningar med instrument från olika tidsepoker och regioner i världen, och musikhistoriska memorabilier. Fri entré. Besök gärna vår cafeteria i entrévåningen.

Stråkkvartetten gick in fritt i musikmuseet och besökte först toaletten. De hade åkt mycket nu. Och sedan chefen. Besöktes.

– Nej, jag kan inte säga att era instrument skulle vara här. Vi har många, många, många instrument här, hehe. Men inte era, tyvärr. Är ni verkligen Strings Attached? Jag har biljett till er på onsdag. Men era instrument, nej. Men ni måste ju ha dem på konserten.

– Ja. Då förstår du vårt dilemma.

– Nej, utropade museichefen. Det var torsdag. Jag har biljetter till eran konsert på torsdag, var det.

– Suck.

– Möjligen kan antikvariatet på sjunde avenyn veta något. Om det är något antikvariatet på sjunde avenyn vet så är det allt, allt om stråkinstrument. De vet vilka som finns i stan, var de är, om det kommer nya snart, vilka som sålts, ja, allt, helt enkelt. Åk dit. Det de inte vet om stråkinstrument det är inte värt, eh, vad det nu heter.

– Okej, sa den lite trötta violinen ett.

– Ta gärna lite förfriskningar i cafeterian. Vi bjuder. En Coca-Cola, eller nåt. Strings Attached, hehe... Bra. Bra.


Efter att ha tagit lite förfriskningar i musikmuseets trevliga cafeteria, livades stråkkvartetten upp lite. Mot antikvariatet på sjunde avenyn. Det låg inte så långt bort. Den lilla lastbilen, en taxi. Ja, ni vet, bla, bla.

De knackade på den lilla stängda butiken. En gardin drogs ifrån och en personliknande sak frågade, vem söks?

– Stråkinstrument, sa violin ett. Våra stråkinstrument.

– De har väl ni, sa saken.

– Grejen är att de är förkomna.

– Förkomna stråkinstrument! Vilken styggelse! Kom in. Kom in.

Saken innanför dörren visade sig vara en gubbe, eller en äldre herre. Han skrockade. Instrument. Men är de förkomna. Borta?

– Ja.

– Jag beklagar sorgen. Men låt mig se. Är inte ni Strings Attached?

– Jodå.

– Vilken lycka att träffa er. Vilken sorg att ni inte har era instrument. Då kan ni ju inte spela.

– Precis så är det.

– Det måste vi ordna, sa gubben. Ni kan få låna om ni behöver. Men ni vill väl hellre ha era egna. Hehe, Strings Attached. Få se. Stradivarius, Michaela, 1720. Hm. Amati, 1711. Girolami. Hm. Guarneri. Och en Guarneri till, hehe.

– Oj, vet du våra instrument?

– Det är klart. Det vi inte vet om stråkinstrument det är inte värt, tja, vad det nu är. Jag ska göra några telefonsamtal och höra lite. Spela gärna lite under tiden.

– Tja, varför inte. Vi behöver öva. Vi har förlorat mycket tid på att leka detektiver. Gubben ringde i sin telefon med en sån där petmoj, snurra. Han ringde flera samtal. Kvartetten hade hittat instrument. Det var ju inte så konstigt i ett musikantikvariat. Riktigt bra exemplar violiner, viola och cello. De övade på Brahms.

– Ah, sa gubben, Brahms tredje stråkkvartett, B-dur, väl.

– Bra, sa violin ett. Bra. Bra. Nu började han låta som alla de hade träffat.

– Jag fick ett napp. En av mina ehrm, agenter, informatörer eller vad man vill kalla dem, hade hört något från någon som hade hört att någon sett att det kommit en container eller nåt till den här adressen. Han gav en liten lapp med en adress skrivet med spretig still, till violin ett. Äntligen. Kanske.

– Tja, sa gubben. Jag är övertygad om att denna information är rätt. Det vi inte vet om stråkinstrument i stan det är inte, äh, strunt i det. Strings Attached, hehe... Bra. Bra.

Lilla lastbilen, taxi, bla, bla. Nu hade de åkt i nästan alla taxibilar i stan, tyckte de. De kom fram till adressen, som var...


Upplösningen är självklar. Jag skriver den baklänges:

.tesuhtresnok hco -arepo ,CAO llit tkerid stalsrof gon tmävkeb edah tnemurtsni ,eheh ,sdehcattA sgnirtS nettetravkkårtS


Tillbaks till Innehåll



A Svensson