Start

Back


Nedkrafsat


© 2022, Anders S Svensson
anders@andersssvensson.se

Spöken

 Försäkringar mot oknytt, spöken, demoner, poltergeistar, jävulen, satanister, okända energier, och annat skrömt och övernaturliga väsen. Garanterat.



©  Anders S Svensson




Elvis Prästleöy, a k a Snippe, hade försökt sälja försäkringar mot spöken etc. under flera år. Det hade inte gått så bra. Några stycken, så där, här och där. Men det gick inte att leva på det, det måste till mera en massförsäljning. Han kom på den briljanta idén att försöka sälja i det land han just hade anlänt till, till kaj 21. Här trodde folk obetingat på spöken och oknytt och sånt. Perfekt. I det här landet sjunker fastighetspriserna i området om någon säger att ett hus är hemsökt. Det är klart att de nog skulle vilja ha en försäkring mot det. Alltså, här kommer Elvis.

Han hade med sin väska med broschyrer, intyg från nöjda kunder, en smörgås han hade gjort på frukosten och lite konstiga instrument och apparater, som skulle vara som skydd mot just spöken.

Tullen undrade om just apparaterna. Bomber? Terrorist? Nej, hade han svarat. Spöklarm. Spökfångare. Ektoplasamabehållare och sånt. Jaha, det hade tullen förstått. Kanske skulle man köpa en sån där försäkring. Ja, frugan, alltså, hon är lite rädd för spöken. Hon har sett en poltergeist hemma, säger hon. Det kan ordnas, hade Elvis sagt.

Jaha, fösta köpet klart, och jag har inte ens börjat sälja, tänkte Elvis. Mums. Han behövde inte ens göra reklam. Det fanns många, många, många tv-program, som avhandlade spökproblem. Ni vet, de där där de smyger omkring i mörkret och viskar och så säger nån: Vad var det där? Och alla ryser. Några spöken får man aldrig någonsin se. Men man får väl föreställa sig, herregud. Det här ska nog ordna sig, tänkte Elvis.

Jadå, det var lätt att sälja. Folk gick på vad som helst. Installera det här högteknologiska, avancerade larmet, kopplat med den här lika högteknologiska, avancerade spökfångarprodukten. Så är ditt hus säkert och garanterat spökfritt så länge du betalar årsavgiften för försäkringen. Den var visserligen hög, men den garanterade ju absolut spökfrihet. Hittills hade inte ett enda spöke invaderat något hus där hans spökutrustning var installerad. Han hade intyg från många kunder som aldrig hade sett ett enda spöke sedan de köpt försäkringen.

Då och då pep spöklarmet, för att visa att nu kanske det är något oknytt på gång. Det fungerade ungefär som en brandvarnare med lågt batteri.

Elvis betade av staden. Han sålde tusentals försäkringar. Folk var så nöjda. Inte ett enda spöke hade setts eller förnummits efter att försäkringen betalats. Försäkringen fungerade tydligen felfritt. Bara det var ju reklam. Köp försäkringen, absolut spökfritt.


Under första året i staden hade Elvis sålt massvis med försäkringar och tjänat grova pengar på det. Han hade köpt hus, ett spökslott, skulle några säga. Ja, han hade råd att köpa ett enormt hus. Han var ju miljonär. Han köpte sig en gammal Rolls-Royce, en Silver Wraith 1952, som han använde på fritiden. Med chaufför. I tjänsten körde han en mer diskret kärra. Livet var gott. Han hade haft, hehe, övernaturlig tur. Ghostbusters hade gått i konkurs. Elvis hade i princip monopol på spökförsäkringar. Andra hade försökt imitera honom. Men misslyckats. Spöken, det var livet, det.


Så den där natten. Natten då allt ändrades. Elvis sov på söta örat, då någon knackade honom på axeln. Ett spöke är det man först kommer att tänka på, då det blev väldigt kallt. Han satte sig upp med ett, eller ett par ryck. Vad!?

– Vi skulle vilja prata med dig, sa en ihålig röst. Spöket talade. Spöket var en gammal avdankad sjöofficer, kanske, att döma av den förfallna, bleka, sönderrivna klädseln och spindelväven.

– Vad är det? Vem är det. Varför? Hur går det här till? Kan jag få en smörgås?

– Många frågor där, sa spöket. Men vi ska säga dig hur saken ligger till. Nu såg Elvis att det stod ett antal, tja, spöken, skulle man kunna tro, bakom sjöofficeren, eh, ex-sjöofficeren, som verkade vara deras talesperson, eh, talesspöke..? Du måste sluta sälja spökförsäkringar. Det är inte bra för oss. Spökfångaren gör ont. Vi dör ju inte. Vi är ju redan döda, hehe... Men det gör ont i oss. Ja menar, vi ska väl också få leva, tja, du vet vad jag menar.

– Nej, ni är ju spöken. Om ni nu är det. Inga spöken på min vakt, tack. Jag lever ju på det.

– Om vi är spöken? Jag kan visa, så du förstår. Sjöofficeren flöt mot Elvis i sängen och genom sängen och genom honom. Det blev extra kallt och en svag ruttendoft kändes. Blä. Okej? sa spöket. Tänk dig själv. Här har vi spökat, vandrat vår tysta ban och, det erkännes, skrämt en och annan tant. Men egentligen vill vi ju bara leva, tja, du vet vad ja menar, våra liv, tja, du vet vad jag menar.

– Men..? sa Elvis. Nää, sjuttsingen att jag förstår. Ni är ju döda. Döda! Var döda då. Vi ska ju alla den vägen vandra.

– Det är inte så lätt. Man vill ju inte släppa taget. Och ett litet spökliv, tja, du vet vad jag menar, det borde man väl få ha. Nu är vi portade från massvis med förut så trevliga spökvänliga hus. Det är ett elände. Du skulle se poltergeistarna. De är förtvivlade. Det enda de vill är ju att få leka, få snurra lite möbler i luften, se lite böcker och cyklar och sånt snurra runt i rummet. Sen är det ju skrömtet. Suck. Jag orkar nästan inte tala om det. Förut var det så livligt, så drömmande, så skirt, så lyckligt för sitt liv, tja, du vet vad jag menar. Nu. Nu är det så-å sorgligt. Det är så hopsjunket, så förkrympt, så obetydligt. Vi är rädda att det försvinner och dör, tja, du vet vad jag menar. Och, det värsta av allt, jag hade samtal från djävulen. Han var förbannad. Han är ju ond, men nu kan han inte utföra sina onda gärningar. Tänk dig, djävulen utestängd från att utföra sin ondska, han kommer inte åt folk, som han kan vara jävlig mot.

– Ehh, det där att du fick samtal, hur går det till i spökvärlden? undrade Elvis.

– Va? Tja, som vanligt antar jag. Är det det du tycker är viktigast i min rörande berättelse, min berättelse om sorgsna, vilsna, irrande själar? Det enda vi vill är ju att få vara sorgsna, vilsna och irrande varelser, tja, du vet vad jag menar.

– Men, alltså, jag lever ju, ursäkta...

– För all del.

– Ja, jag lever ju på att sälja spökförsäkringar. Det är mitt levebröd, mitt liv, min livsinspiration.

– Sluta säg liv så mycket.

– Ursäkta. Men vad skulle jag göra istället. Jag vet ju så mycket om spöken och sånt, att det vore synd att kasta bort det. Alltså, spökvarnaren och -fångaren fungerar alltså!? Att det inte syns några spöken, det förväntade jag mig ju. Men att det verkligen funkar. Alltså. Otroligt. Det livar upp mig. Oh, ursäkta.

– Suck, sa sjöofficeren.

Det blev tyst ett tag. Både spöket och Elvis tänkte. Och det gjorde spökets entourage också, kunde man tro. De som kunde tänka, som var något sånär levande, tja, ni vet vad jag menar.

– Vi måste lösa det här, sa Elvis. Problemet är, ett, jag måste få sälja spökförsäkringar, och, två, ni måste få spöka. Ett olösligt problem kunde man tro.

– Ja, höll sjöofficeren med. De andra spökena nickade. De som hade huvud.

– Tänk om man…

– Jaa...

– Näe, det går nog inte. Men vänta.

– Jaa...

– Njae. Jo, vänta.

– Suck. Vi kan inte vänta hur länge som helst. Det är ju snart morgon, då måste vi försvinna liksom så där spöklikt, hehe. Suck.

– Disneyland, äventyr och sånt.

– Hm, nu har han fått sån där spökfrossa eller nåt, sa sjöofficeren och de andra nickade och skakade på huvudena. De som hade huvud.

–Tänk om man skulle göra om det här huset till något Spökland, eller nåt, Ghostland. Nog skulle väl folk vilja se spöken och sånt? Och betala för det? Och slippa dem hemma?

– Hm, låter intressant. Skulle vi få spöka ordentligt där, eller här?

– Så mycket ni vill. Av hjärtans lust.

– Ja, några hjärtan har vi ju inte. Men att få spöka fritt, oj, jag blir till mig. Jag känner en spirande framtidstro. Jag känner mig levande. Ojdå. Men du då? Ska du bo kvar här?

– Njae, jag skulle vilja flytta till en lägenhet mitt i stan, högt upp. Huset är lite väl stort för mig, tycker jag. Ni skulle få ha det för er själva. Fast jag måste ju förstås ordna det praktiska, entréavgifter, toaletter, stängsel, inhägnader, spökvandringar, café, gift shop... Ja, som en levande företrädare för er, spöken.

– Det vore underbart. Alla spöken och olika slags varelser och energier i rummet nickade och log, en del log faktiskt. Man skulle få känna sig som ett spöke igen. Men, du, det måste vara öppet på nätterna.

– Självklart. Det blir en del av upplevelsen. Spöken gör sig bäst nattetid.

– Ja, vi får inte vara uppe så sent om morgnarna. Vilka härliga nätter vi ska ha... Spökena log drömmande. Oj, vilket liv det skulle bli, tja, ni vet vad jag menar.


Tillbaks till Innehåll



A Svensson