|
Det var mycket skog. Det var mycket myr. En del
bäckar och älvar. Och skog igen. Och mycket
glest utspridda, små byar eller samhällen med
små stationshus. Och en del större stationshus,
liksom överdimensionerade eftersom det ju numera inte
åkte så många i rälsbussen. Och
inte bodde så många människor i obygden.
Det gick bara ett tåg Dagl, som det stod i
kommunickan, den med alla tåg-, buss, flyg- och
båtförbindelser i Sverige.
Fredrik Lindberg gillade att åka tåg.
Förr hade han haft SJ:s årskort och då
åkt mycket tåg. Över hela landet.
Inlandsbanan var en favorit. Han hade åkt den ett
par gånger, så långt det nu gick att
åka, från Mora till Gällivare.
Nu hade han åkt från Gällivare klockan
13.05 och snart skulle de komma fram till Storuman 17.40.
Det var en timme kvar ungefär. I rälsbussen
fanns bara ett par passagerare. En och annan hade klivit
på och några få hade klivit på.
Men det var rätt glest med folk i vagnen. Det
här var en linje i förfall. Men vackert, tyckte
Fredrik. Tåget bestod av bara en vagn. En riktig
buss, fast på räls. Förmodligen hade
tågen förr förutom att vara flera om
dagen också haft flera vagnar kopplade. Men bilen
hade i princip dödat Inlandsbanan. Det var nog bara
en tidsfråga innan den skulle läggas ner.
Fredrik gick och satte sig hos föraren. Ja,
på gamla Y7 kunde man sitta framme vid föraren.
I ena änden av vagnen fanns dieselmotorn, i andra
fanns tre säten. Så kunde man sitta längst
fram och se spåret framför tåget och
naturen svischa, eller rättare sagt glida sakta
förbi. Det gillade Fredrik.
”Schka du åt Storuman?” frågade
föraren.
”Jo”, sa Fredrik.
”Jo, vi köm nog fram på tid idag.”
Föraren styrde, växlade någon
gång, men satt mest tyst och bara helt enkelt
körde rälsbussen.
”Hä ä en lite märklig dag idag.”
”Jaså?”
”Jo, hä ä min sista dag som förare.
Pension.”
”Ojdå. Hur länge har du kört tåg?”
frågade Fredrik.
”Hä blir 35 år, som i år då.”
”Ojdå. Ser man på. Ja, då är du
ju värd pension.”
”Jo, hä kan man tyck. Först gick jag på
ånglok, som eldare, sedan som förare. Men de
sista åren på motorvagn. Jag gillar det
bäst. Lättare än ånglok. Fast kanske
inte samma karaktär.”
”Blir det firande?”
”Jo, hä blir ä. Men man vet int riktig vad.
När Sven-Eric avgick för ett år sedan hade
jag och kompisarna lagt ut schmällare på
spåret vid infarten till Storuman.”
”Ojdå.”
”Jo, hähä. Så hä börja
schmälla på sista tampen på resan och
jobblivet. Men hä va kul.”
”Ja, det låter kul. Blev inte passagerarna
rädda?”
”Njae. Dem va int mång. Och hä schmällde
väl inte så farligt. Det var ju inte
någon bomb eller så.”
”Nej, hehe.”
”Hähä.”
Solen hade hunnit rätt långt ner i väster
när rälsbussen närmade sig Storuman. Jaha.
Här skulle han sova över för att åka
vidare i morgon. Det gick inget tåg söderut
förrän i morgon bitti.
Rälsbussen gled sakta och vaggande in på
spårområdet vid Storumans station. Fredrik
hörde några smällar,
fyrverkerismällare. Jaha, tänkte han, nu
börjar firandet. Det var ett par rätt
rejäla smällar. Föraren hade sagt att
hä int va så farligt. Men det här lät
rätt mycket. Plötsligt ett oljud han aldrig hade
hört förut. Golvet reste och kastade Fredrik ur
sätet upp i luften. En våldsam knall, ett
dån, en explosion, slet sönder rälsbussen.
Föraren gick som i tusen bitar. Glasrutorna
exploderade i miljontals små vassa bitar.
Glasbitarna och bräder från väggarna
trängde genom Fredriks kropp och slet sönder
den. Eldsflammor svepte in och tog tag i hans kropp, hans
inälvor sprutade ut på det som en gång
var golvet på rälsbussen, men som nu inte var
något golv längre, eller en rälsbuss.
Fredriks kropp förbrändes och försvann.
Rälsbussen försvann.
Ett stort hål återstod, ett rykande
hål på spårområdet vid Storumans
station. Ingen rälsbuss. Inga passagerare. Ingen
förare. Ingenting. Bara ett stort hål. På
Storumans station.

|