|
På båten hade barnen haft kul med den
där farbrorn, som alltid tappade saker och
glömde grejer överallt. De sprang och plockade
upp och lämnade till farbrorn. Farbrorn blev alltid
förvånad, oh, men ojdå, hehe, glömde
jag det..? La jag det där..? Ja, hade barnen sagt
unisont och skrattat. Farbrorn skrattade också och
tog upp karamellpåsen från någon av
fickorna i hans kläder. Fast han visste aldrig
riktigt i vilken ficka... Kanske ni vill ha en Coca-Cola?
Eller glass? hade han frågat. Jaa...
Farbrorn hette M. Alastair Bateman och han var, tja, vad
kan jag säga, professor. Vilken klyscha. En
glömsk och förvirrad professor. Nå nu var
han det. Inte bara glömsk. Han levde till stor del i
sin egen värld och liksom poppade upp i verkligheten
då och då. Till hjälp hade han sin
assistent Mr. Robinson, George Robinson. Robinson var inte
bara assistent utan mer kanske någon slags
skötare åt Alastair. Det var han som såg
till att han klarade sig i verkligheten. Han påminde
honom om möten och om saker professorn skulle
göra. Han höll professorns almanacka. Han
plockade fram kläder åt honom. Sa diskret till
om, ehrm, lunch, ehrm, middagen. Javisst, ja, mumlade
Alastair.
Alastair hade alltid varit sådan. Han var
oerhört intelligent, hade skyhögt IQ. Men han
levde liksom avskild från verkligheten. I skolan
hade han höga betyg, de högsta. Men oftast satt
han i sin egen värld. Och så plötsligt
kunde han säga, jaha, bysantinerna, ja. Eller, njae,
en sfinx, det är det inte. Eller, Cartesius, just
det. De andra barnen retade honom. Men det bet inte
på Alastair. Han förstod inte eller brydde sig
inte om det. Han hade ju sin verklighet. Men
ändå kunde han vakna upp och skriva högsta
betyg på skrivningarna och han kunde alla svaren
på lärarnas frågor.
Hade Alastair varit elev nu, hade han förmodligen
haft någon diagnos. Någon sådan där
med en massa bokstäver.
Nå, Alastair var synnerligen intresserad av
språk och hade flera betyg i antika språk,
gamla språk, avlägsna språk, underliga
språk, ja, allt var språk hette. Han visste
allt om koder, om hur man tyder och upprättar, talar
och skriver koder och olika språk. Han hade varit
ovärderlig i många undersökningar och
avhandlingar om språk. Han hade löst
många gåtor vad gäller språk, som
någon hittat, men gått bet på att tyda.
Alastair kunde lösa det, tala om hur det skrivits,
hur det talats och hur det använts. Han kunde
läsa och skriva massvis med olika språk. Och
han kunde tala åtskilliga, nu utdöda
språk. Hans föreläsningar var intressanta
tyckte studenterna. Gamla dammiga språk, kunde man
tycka. Just dammigt, mossigt, trist. Men när Alastair
föreläste levde han upp. Han visade klart hur
språk var uppbyggda, hur de skrevs, och, det
bästa tyckte studenterna, han talade språket
och kunde gestalta konversationer på de gamla
språken. Han kunde säga, ska vi ut och supa
ikväll. Nej, min käre vän, då blir
min professor sur. Äsch, han är en surkart i
alla fall. Snygg böna, eller hur? Tror du jag kan
få den bönan i säng..? Och sådant,
som studenterna skrattade åt. Alastairs
föreläsningar var roliga. Och andra studenter
undrade alltid om de tog sig några huttar där
inne för skratten rungade ofta.
Nu var Alastair på väg till stadens
välrenommerade universitet för en professur i
lingvistik. Hans doktorsavhandling hade hetat Analoga
septolingvistiska uttryck i provinsiella
occidentalvariationer, typ.
M. Alastair Bateman och Mr. Robinson var nu på
väg från hamnen till universitetet i en droska
och de svängde in genom universitetets imposanta
portar. Trots att universitetet var ett av de yppersta i
landet vad gäller utbildning och forskning var det
rätt så förfallet. Donationer och avgifter
räckte liksom inte till annat än undervisning,
och den var, ja, ypperlig. Skötseln av byggnaderna
och trädgården var eftersatta. Det märkte
förstås inte Alastair. Han hade ett problem att
lösa vad gällde nyupptäckta
språkfragment från det inre av Afrika.
– Välkommen, hälsade rektorn. Alastair och
Robinson visades till sina respektive lägenheter de
skulle bebo. Robinson ordnade med bagaget och såg
till att allt skulle klaffa för professorn inför
hans tillträdande av tjänsten.
Snart nog hade Alastair börjat hålla sina
föreläsningar och skratten rungade i den gamla
föreläsningslokalen. Det var som om den hade
blivit ljusare och, märkligt nog verkade den renare,
mer välstädad. Studenterna var glada, de
läste intensivt, de skrev uppsatser så det
rök om det. Och de fick mycket höga betyg.
Utanför på campus började
gräsmattan bli grön efter många års
lite halvbrungröna ton. Blommorna slog ut i rabatten,
den utanför rektors kontor på väg till
universitets matsal. Alastair påmindes som vanligt
om frukosten, lunchen och middagen av Robinson.
– Mycket trevligt, herr Green, att se rabatten så
fin, hade rektorn sagt till
trädgårdsmästaren. Det har ni gjort bra.
– Mjae, jag har väl vattnat kanske.
– Bra, bra.
I matsalen hade bord och stolar fått en
välbehövlig upprustning. Nu fanns det fina dukar
med blommor på varje bord. Maten smakade lika
ypperligt som betygen var höga på skolan. Hur
det gått till visste då inte köks- och
matsalspersonalen. Men fint var det ju.
Lärarna och den administrativa personalen verkade
gladare. Utan anledning. Man hade samma bekymmer med
ekonomin som förut. Men det var som om det fungerade
ändå. Ofta hörde man skratt, både
bland studenterna och personalen. De bland studenterna som
hade kärleksbekymmer hittade lösningar och
där blomstrade nu kärleken. Även bland
personalen blommade små romanser.
Lycka. Bara ett par veckor efter det att Alastair hade
börjat på universitet fick man en enorm
donation att användas för utbildningen och
för att hålla institutionen i
välfungerande och tilltalande skick. Nu skulle man ha
råd att underhålla byggnader och
trädgård ordentligt. Man skulle till och med
kunna öppna en byggnad som hade lagts i malpåse
av ekonomiska skäl. Och kunna ta in fler studenter.
Vad berodde all denna positiva kraft på? Det kan
man bara spekulera om.
|