Start

Back

Nedkrafsat

© 2022, Anders S Svensson

anders@andersssvensson.se

 Professorn

©  Anders S Svensson

På båten hade barnen haft kul med den där farbrorn, som alltid tappade saker och glömde grejer överallt. De sprang och plockade upp och lämnade till farbrorn. Farbrorn blev alltid förvånad, oh, men ojdå, hehe, glömde jag det..? La jag det där..? Ja, hade barnen sagt unisont och skrattat. Farbrorn skrattade också och tog upp karamellpåsen från någon av fickorna i hans kläder. Fast han visste aldrig riktigt i vilken ficka... Kanske ni vill ha en Coca-Cola? Eller glass? hade han frågat. Jaa...

Farbrorn hette M. Alastair Bateman och han var, tja, vad kan jag säga, professor. Vilken klyscha. En glömsk och förvirrad professor. Nå nu var han det. Inte bara glömsk. Han levde till stor del i sin egen värld och liksom poppade upp i verkligheten då och då. Till hjälp hade han sin assistent Mr. Robinson, George Robinson. Robinson var inte bara assistent utan mer kanske någon slags skötare åt Alastair. Det var han som såg till att han klarade sig i verkligheten. Han påminde honom om möten och om saker professorn skulle göra. Han höll professorns almanacka. Han plockade fram kläder åt honom. Sa diskret till om, ehrm, lunch, ehrm, middagen. Javisst, ja, mumlade Alastair.

Alastair hade alltid varit sådan. Han var oerhört intelligent, hade skyhögt IQ. Men han levde liksom avskild från verkligheten. I skolan hade han höga betyg, de högsta. Men oftast satt han i sin egen värld. Och så plötsligt kunde han säga, jaha, bysantinerna, ja. Eller, njae, en sfinx, det är det inte. Eller, Cartesius, just det. De andra barnen retade honom. Men det bet inte på Alastair. Han förstod inte eller brydde sig inte om det. Han hade ju sin verklighet. Men ändå kunde han vakna upp och skriva högsta betyg på skrivningarna och han kunde alla svaren på lärarnas frågor.

Hade Alastair varit elev nu, hade han förmodligen haft någon diagnos. Någon sådan där med en massa bokstäver.

Nå, Alastair var synnerligen intresserad av språk och hade flera betyg i antika språk, gamla språk, avlägsna språk, underliga språk, ja, allt var språk hette. Han visste allt om koder, om hur man tyder och upprättar, talar och skriver koder och olika språk. Han hade varit ovärderlig i många undersökningar och avhandlingar om språk. Han hade löst många gåtor vad gäller språk, som någon hittat, men gått bet på att tyda. Alastair kunde lösa det, tala om hur det skrivits, hur det talats och hur det använts. Han kunde läsa och skriva massvis med olika språk. Och han kunde tala åtskilliga, nu utdöda språk. Hans föreläsningar var intressanta tyckte studenterna. Gamla dammiga språk, kunde man tycka. Just dammigt, mossigt, trist. Men när Alastair föreläste levde han upp. Han visade klart hur språk var uppbyggda, hur de skrevs, och, det bästa tyckte studenterna, han talade språket och kunde gestalta konversationer på de gamla språken. Han kunde säga, ska vi ut och supa ikväll. Nej, min käre vän, då blir min professor sur. Äsch, han är en surkart i alla fall. Snygg böna, eller hur? Tror du jag kan få den bönan i säng..? Och sådant, som studenterna skrattade åt. Alastairs föreläsningar var roliga. Och andra studenter undrade alltid om de tog sig några huttar där inne för skratten rungade ofta.

Nu var Alastair på väg till stadens välrenommerade universitet för en professur i lingvistik. Hans doktorsavhandling hade hetat Analoga septolingvistiska uttryck i provinsiella occidentalvariationer, typ.

M. Alastair Bateman och Mr. Robinson var nu på väg från hamnen till universitetet i en droska och de svängde in genom universitetets imposanta portar. Trots att universitetet var ett av de yppersta i landet vad gäller utbildning och forskning var det rätt så förfallet. Donationer och avgifter räckte liksom inte till annat än undervisning, och den var, ja, ypperlig. Skötseln av byggnaderna och trädgården var eftersatta. Det märkte förstås inte Alastair. Han hade ett problem att lösa vad gällde nyupptäckta språkfragment från det inre av Afrika.

– Välkommen, hälsade rektorn. Alastair och Robinson visades till sina respektive lägenheter de skulle bebo. Robinson ordnade med bagaget och såg till att allt skulle klaffa för professorn inför hans tillträdande av tjänsten.

Snart nog hade Alastair börjat hålla sina föreläsningar och skratten rungade i den gamla föreläsningslokalen. Det var som om den hade blivit ljusare och, märkligt nog verkade den renare, mer välstädad. Studenterna var glada, de läste intensivt, de skrev uppsatser så det rök om det. Och de fick mycket höga betyg.

Utanför på campus började gräsmattan bli grön efter många års lite halvbrungröna ton. Blommorna slog ut i rabatten, den utanför rektors kontor på väg till universitets matsal. Alastair påmindes som vanligt om frukosten, lunchen och middagen av Robinson.

– Mycket trevligt, herr Green, att se rabatten så fin, hade rektorn sagt till trädgårdsmästaren. Det har ni gjort bra.

– Mjae, jag har väl vattnat kanske.

– Bra, bra.

I matsalen hade bord och stolar fått en välbehövlig upprustning. Nu fanns det fina dukar med blommor på varje bord. Maten smakade lika ypperligt som betygen var höga på skolan. Hur det gått till visste då inte köks- och matsalspersonalen. Men fint var det ju.

Lärarna och den administrativa personalen verkade gladare. Utan anledning. Man hade samma bekymmer med ekonomin som förut. Men det var som om det fungerade ändå. Ofta hörde man skratt, både bland studenterna och personalen. De bland studenterna som hade kärleksbekymmer hittade lösningar och där blomstrade nu kärleken. Även bland personalen blommade små romanser.

Lycka. Bara ett par veckor efter det att Alastair hade börjat på universitet fick man en enorm donation att användas för utbildningen och för att hålla institutionen i välfungerande och tilltalande skick. Nu skulle man ha råd att underhålla byggnader och trädgård ordentligt. Man skulle till och med kunna öppna en byggnad som hade lagts i malpåse av ekonomiska skäl. Och kunna ta in fler studenter.

Vad berodde all denna positiva kraft på? Det kan man bara spekulera om.

Tillbaks till Innehåll