|
Fredrik Lindberg var
56 år gammal. Han var revisor. Det var ett jobb,
som han trivdes med. Ett rätt trist jobb kan
tyckas, men det passade Fredrik. Han gillade en
jämn lunk. Inga överraskningar eller
oväntade händelser. Han var ungkarl. Det
hade liksom inte blivit något. Men han var ju
heller inte så intresserad av uteliv och
så. Och han kunde klara sig utan folk omkring
sig. Det räckte med det på jobbet. Och de
flesta kvinnor han träffat, och de var inte
många, hade han tyckt var för jobbiga,
för pratiga och klängiga. Så han
trivdes med sin tillvaro.
Nu stod han i sin
rökrock. Han hade hittat en riktig härlig
rökrock hos Zettermans, ekiperingen, på
Strindbergsgatan. Den var av något slags dovt
blått sidenliknande tyg och så skön
att bara vara i, sitta i läsfåtöljen,
ta en liten whisky och bara mysa. Nu skulle han
börja läsa Edward Nelsons nya bok. Han
såg fram emot det. Han hade till fullo njutit
och uppskattat Nelsons tidigare böcker. Lagom
spänning, lite romantik, trots allt, och riktigt
bra uttänkta scenarios.
Han gick fram till
fönstret, det stora perspektivfönstret.
Fönstret var lite malplacerat i ett så pass
gammalt hus. Men någon tidigare ägare hade
låtit sätta in stora fönster vid en
renovering i en tid då det skulle vara stora
fönster. Fredrik hade satt upp långa, tunga
draperier för fönstret, draperier av
sammetstyg i blått. Han hade en
förkärlek för blått tydligen.
Draperierna var fråndragna så vädret
syntes. Det var en riktigt usel kväll, regn,
åska, blåst. Regnet slog mot rutan,
blixtarna ljungade som man ju sa, åskan
dånade nästan utan avbrott. Det var just en
sådan kväll då man inte skulle vara
ute, då man skulle sitta inne i en skön
läsfåtölj, ta en whisky och läsa
en god bok.
Fredrik gick fram
till barskåpet och hällde upp en lite
större skvätt Laphroaig i ett whiskyglas,
som han sedan satte på det lilla bordet vid
läsfåtöljen. Ahh, gott. Boken
låg där redan.
Fredrik ställde
sig vid fönstret och skulle just dra för
draperierna då han ute i ruskvädret
såg en man komma springa nerför
Lagerlöfsgatan. Han såg rädd ut, om
han nu kunde tyda det igenom ovädret. Mannen
sprang fram till busshållplatsen och stannade
under ljuset från gatlyktan, ett ljus som
nästan inte lyste upp något egentligen. Men
han såg nu tydligare att mannen såg orolig
ut. Han tittade sig omkring och uppåt gatan
varifrån han kommit. Vad var det här? Ute i
detta väder? Var han jagad? Han såg
så nervös ut. Han höll ihop sin
mörkblå regnrock om halsen. Vad
väntade han på?
Fredrik var just
på väg att dra för draperierna. Vad
som hände där nere var ju inte hans sak.
Då kom två personer gående
nerifrån Lagerlöfsgatan. Det var en vuxen
man och ett barn eller en mindre vuxen. De gick och
höll sitt stora paraply mot vinden. De kom fram
till mannen vid busshållplatsen och verkade tala
med honom. Mannen lyfte armen och pekade mot
Ferlingatan. Personerna under paraplyet gick vidare
och vek av mot just Ferlingatan.
Då, just som
Fredrik ånyo var på väg att dra
för draperierna, såg han en annan man
högst upp på Lagerlöfsgatan. Eller
man, det var en figur, en lite suddig och mycket
blöt figur. Figuren höjde armen. Mannen
under gatlyktan vid busshållplatsen föll
ihop. Vad nu? Blev han skjuten? Vad var det här?
Mannen rasade ihop och blev liggande på marken.
Nej, vad i h-e? Fredriks hjärta klappade extra
fort och han andades fortare. Hade mannen där
nere blivit sjuk? Eller hade han bevittnat ett mord?
Blev mannen där nere skjuten? Av det som han
trodde var skytten syntes nu inget. Vad nu? Vad skulle
han göra? Ringa polisen? Men mannen kanske bara
var sjuk. Sjuk? Fredrik kände att han var tvungen
att springa ner och se hur det var med mannen vid
busshållplatsen. Han kanske behövde
hjälp. Men han tyckte ju att ut i detta
väder, just som han skulle ta en liten whisky,
läsa, ha det skönt, varmt och skönt.
Men mannen låg fortfarande kvar. Och det fanns
inga andra i närheten vad han kunde se.
Fredrik
bestämde sig, gick ute i hallen och tog på
sig sin mörkblå, förstås,
överrock och drog på de rejäla skorna.
Och han tog paraplyet. Fredrik gick ut i trapphuset,
tryckte på knappen, väntade en stund och
tog sedan den skrangliga och långsamma hissen
ner, gick ut på Lagerlöfsgatan och mot
busshållplatsen.
Det ösregnade
fortfarande och åskade och blixtrade, men kanske
lite mindre ändå. När han närmade
sig busshållplatsen blev han
förvånad. Den som han trodde skjutne mannen
låg inte kvar. Hm, då kanske det inte var
så farligt med honom ändå. Han gick
fram och ställde sig under det bleka ljuset
från gatlyktan. Hm, på trottoaren var det
en fläck av något slag. Blod? Ja, det var i
alla fall rött, mörkt rött, även
om det hade blekts av det intensiva regnandet. Tja,
det var ju inget att göra. Då fick han
gå tillbaks till sin lägenhet, sin
fåtölj, sin bok och sin whisky. Ahh.
Då kom
två personer upp till honom, stannade och
frågade:
”Var Ferlingata?”
”Ferlingatan?”
”Ja.”
Fredrik pekade mot
Ferlingatan, som var nästa tvärgata
från Lagerlöfsgatan.
Personen tackade och
de båda, en vuxen och en pojke, kanske 12
år, gick vidare och vek av mot Ferlingatan. Vad
konstigt. Samma sak. Hmm.
Fredrik tänkte
just gå tillbaks hem och in igen då han
kände något konstigt i bröstet. Som
ett slag, liksom. Vad nu? Hade hans magsår
börjat krångla igen? Inte konstigt med
tanke på att han varit stressad under den
senaste tiden och på vad som skett ikväll.
Han blev trött. Han tittade ner på
regnrocken. Åh, nej, det blödde. Oh,
regnrocken blir förstörd. Oj. Jag
måste nog lägga mig ner. Han var
trött. Fredrik tittade uppåt gatan. Han
såg en figur på krönet av gatan, en
figur, som nu försvann bort i regnrusket. Han var
så trött. Och det blödde. Oj,
regnrocken blir smutsig. Och den är trasig. Den
är förstörd. Åh vad trött
jag är. Trött...
|
