Start

Back


Nedkrafsat


© 2022, Anders S Svensson
anders@andersssvensson.se

Mördarens lön

 Mördarens lön



©  Anders S Svensson




Stephen Cullen hette han. Hans namn fanns på alla tidningars förstasida i hans hemland. En mördare väcker en del uppseende och nyfikenhet. Här, i den här staden, i det här landet var det få som visste vem han var. Eller skulle känna igen honom.

Så fort det hade börjat osa hund hade han stuckit. Köpt biljett till Ariadne. Det skulle vara lättare att komma undan på en båtresa än med flyget med alla sina omständliga och noggranna kontroller. Nej, båt var bäst. Nu hette han också Frederic Lindow. En helt annan än han.

Det första han skulle göra var att skaffa sig en lägenhet, en liten lägenhet mitt i stan. Där skulle han kunna smälta in liksom obemärkt. Det skulle ordna sig.


Det som hade hänt var följande. Han och ett flertal av hans släktingar, kusiner, bryllingar och allt vad de var, och några bekanta och inbjudna gäster befann sig på godset Twicke House under förra helgen. Värdparet på herrgården Twicke House var lord och lady Bottoms. Lord Bottoms, Leonard, Len kallad, var Stephen Cullens farfarsbror. Han skulle ärva honom eftersom herrskapet inte hade några egna barn. Stephen var närmaste släkt.

De övriga som var där nu på helgen var sura Timothy, en brylling eller nåt till Stephen, och hans lika snipiga och sura fru Edna. De skulle naturligtvis, som alltid, tigga pengar av käre gamle Len. Kalla mig Leonard, brukade lord Bottoms rätta Timothy. Han gillade inte Timothy. Och Timothy gillade inte farbror Len, som ju också var en sur och elak gubbe. Stephen väntade egentligen bara på att Len skulle kila vidare, ta in dörrmattan, gå på lunch, stänga affären, tja, dö, helt enkelt. Men tills dess gällde att smöra för gubben.

– Oj, vad roligt att se farbror, hade han sagt. Han kallade Len farbror, för enkelhetens skull.

– Äh, hade gubben fnyst, skitprat, du väntar bara på att jag ska sätta upp skylten, dra täcket över huvudet, spola efter mig, tja, dö, alltså. Nu är du här för att smöra. Ähh. Bah...

På godset befann sig också lady Fnaskhe-Tyhlers, som var en bedagad äldre dam, änka efter sin lord. Hur gammal hon var visste inte Stephen. Och ingen annan heller, verkade det som. Fasen vet om hon visste det själv.

– Såå roligt att se dig Carlton, hade hon sagt till honom.

– Men moster, Stephen kära du, det är Stephen.

– Javisst, naturligtvis, såå roligt, sååå roligt.

Där fanns också en ung och stilig man, Eric Mancer. Han var som alltid välklädd, snofsig och frapperande färgglatt klädd. Hans klädkonto var nog av det mer digra slaget. Dock var hans inkomster och hans förmögenhet av det magra slaget. Han skulle naturligtvis försöka smöra för gubben, för att få ett litet handlån. Ett handlån i hans fall var en rätt diger summa. Ja, vigga av gubben, det var liksom ett kännemärke bland hans släktingar. Och han själv. Han behövde en liten slant, så att säga, för att betala av tidigare lån och för några hästar, som inte iddes springa på, när de skulle springa på. Där hade en stor summa av hans surt förvärvade, tja, pengar, flugit sin kos likt Pegaser. Så hette det väl, flygande hästar, i motsats till de där öken som hellre stod i princip still istället för att springa när det behövdes. Det var naturligtvis också viggat kapital.

– Jaha, smördags igen då, sa Eric Mancer. Tid att få gubbjäveln att hosta upp lite kosing. Han har ju sånt, såsom andra har, tja, gräs, om man hade haft det.

– Du menar min käre farbror Leonard, antar jag, sa jag. Ja, gräs har han massvis, men pengar. Där får han nog hålla igen lite är jag rädd.

– Jaså, du tänker vigga också. Jaja, fast jag tror mest att du försöker hålla i din kommande förmögenhet. Du ska ju ta över hela skiten, godset, pengarna, allt. Varför kan jag inte för mitt liv begripa. Jag är ju släkt också.

– Tja, det är ju bara att förstå arvsreglerna. Och de säger klart och tydligt vem som är arvinge, universalarvinge. Och det är, helt enkelt, jag.

Med på godset var också paret Miller. Det visade sig att Miller var lordens advokat. Varför skulle en advokat vara med under en familjehelg, det förstod han inte. Han var ju inte precis en muntergök. Och inte hans fru heller. Lorden och hans advokat umgicks nog inte socialt. Ingen av dem var sociala. Faktum var ju att Leonard hatade människor. Han behövde heller inte smöra. Han var liksom redan i smöret. Faktum är att alla på godset i helgen var surpuppor, inklusive han själv. Utom möjligen då moster Lady Fnaskhe-Tyhlers. Hon pladdrade alltid. Meningslöst pladder men ändå lite roligt. Ett tag.

Samlingen på Twicke House kompletterades av godsets personal, betjänt, butler, husor, hovmästarinna eller vad de nu var alla. Och de passade precis in, sura, tvära, högdragna, åtminstone butlern och betjänten. Han fattade inte riktigt vad skillnaden var. Spelar heller ingen roll. De var personal, helt enkelt.

Middagen var precis som den skulle vara på ett lantgods. Cocktail före maten. I Eric Mancers fall massvis med cocktails. Betjänten/butlern? slog i gonggongen och middagen satte igång. Soppa, ostron, rostbiff med potatis, ostar, Creme Brulée och kaffe, cognac och cigarrer, I fråga om maten var inte lorden snål. Han gillade att smörja kråset och också visa att han hade råd. Fast han sa alltid att vi, hans släktingar, skulle sätta honom på fattigstugan med våra ständiga krav på pengar från honom. Han lånade ju ut, men till hög ränta, snålgubben. Han gillade att liksom reta folk. Han gillade att se dem slingra sig som en mask på en metkrok. Och att bli smörad för. Att se folk som kräla i stoftet, det var en favoritsysselsättning för gamle, käre farbror Len.

Vid efterrätten kom då dråpslaget, straxt innan herrarna gick till biblioteket för cognac och cigarrer och damerna till sitt kafferum.

– Ehrm, hade Leonard, lorden, harklat sig. Det var en liten sak, som jag måste tala om för er, kära (sarkastiskt) släkt och vänner. Som ni vet har jag och min eh, kära, hustru inga barn. Vi har inte blivit välsignade med det. Eller vi har sluppit det, hehe, som man kan säga. Nu har jag och min fru i alla fall talat ut. Något som vi väl aldrig har gjort förut. Saken är den, att när jag var en ung man, en ung, stilig, smärt och välklädd ung herre och inte en gammal utsliten gubbe, som nu. Tja, eh, då träffade jag en ung dam, en dansös i Paris. Det var innan jag träffade min blivande fru.

En harkling hördes från lady Bottoms.

– Jaja, jag hade kanske träffat henne, min fru alltså. En harkling till. Tja, vi var väl redan gifta kan man säga. Nå. Saken är den att jag och dansösen blev välsignade med ett barn, en pojke vid namn Francois, har jag fått erfara.

Det var inte ett enda ansikte i salen, som inte hade en gapande mun och en tappad haka. Ett barn, har gubbjäveln ett barn. Och varför har vi inte fått veta det förrän nu? Är han verkligen lordens äkta son? Det var som fan. Mest förbluffad och upprörd var nog jag. Där såg jag arvet flyga sin kos. Inga pengar efter gubben.

– Ja, det kanske är lite hårdsmält, sa Leonard lite elakt. Men acceptera. Det är bara att acceptera. Min fru har gjort det. Motvilligt, förstås, men accepterat. Enligt våra konstiga arvslagar blir inte en son född utom äktenskapet automatiskt bröstarvinge utan det måste skrivas in i ett testamente. Och min käre son ska få min förmögenhet. Det är inte mer än rätt. Han är ju i alla fall min älskade son. Hehe. Jag skriver om mitt testamente och ska skriva under det i morgon. Därför är herr Miller med. Han har hjälpt mig att formulera det nya testamentet. Men som sagt, från och med imorgon, är Francois min universalarvinge. Ett litet dråpslag för dig, eller hur, Stephen. Men acceptera.

Jag kokade inombords. Kokade. Inget arv. Inga pengar. Nej, fan alltså. Gubbens pengar är ju mina. Nej, fasen om nån grodätare skulle få förmögenheten. Och Twicke House. Nej, alltså. Över min döda kropp. Döda kropp. Det bästa för alla, eller för mig, vore väl om gubbjäveln dog på fläcken. Nu, genast. Eller i alla fall innan han hinner skriva under testamentet.

Den tanken frodades i mitt sinne. Ta gubben av daga. Tja, varför inte. Han är gammal, snål, elak och ful, en svikare, sviker sin riktiga familj och släkt, en ockrare som tar hutlöst betalt i ränta för de få slantar han gnidigt och motvilligt lånar ut. Nej, fan, gubben ska dö. Ska dö. Och jag ska ha ihjäl honom. Gamle Len, vifta goodbye. Det är din arvinge som talar.

Nu gällde det att genomföra dådet, planera och utföra. Det enklaste vore väl att bara gå in till gubben i natt och hugga några snygga snitt i honom. Ja, så får det bli. Men jag kommer väl att bli huvudmisstänkt, som den riktige universalarvingen. Några villospår måste till. Något klädesplagg från till exempel Eric Mancer. Ja, det blir bra. Något riktigt färggrant så den tuppen får svårt att förklara varför hans näsdukar eller nån skjorta eller nåt, gärna med lite lordligt blod på, ligger i lordens rum, där sagde lord just blivit avdagatagen. Perfekt. Tja, det drabbar inte någon oskyldig. Han var skyldig lorden massvis med pengar.

Det skulle kunna fungera perfekt. Ja, nu skulle han norpa till sig lite klädesplagg från sprätten. Och sedan invänta nattens mörker, där en mörksens gärning skulle utföras. Hahaha.


Det hade kanske inte gått, som planerat. Vem visste att lady Fnaskhe-Tyhlers var sömngångare. Och till på köpet en sömngångare som vaknar mitt under en sömngångarsejour. Hon hade sett så förvånad ut när han kommit ut ur lordens rum med skjortan nedblodad. Han hade ryckt till, fattas bara. Måste han ha ihjäl tanten också? Ja, lika bra. Hon hade ju sett honom. Sagt och gjort. Han rusade fram till ladyn och ströp henne. Det var lite obehagligt. Det var ju första gången han ströp någon. Hon dog långsamt, alldeles för långsamt, tyckte han. Som tur var hade han ju ett litet lager med snobbens klädespersedlar. Han placerade ett av dem där. Så gick han mot sitt rum. Precis när han passerade lady Bottoms dörr, öppnades den och ladyn tittade ut. Tydligen sov hon lätt.

– Vad är det för oväsen, undrade ladyn. Vad är det? Är det där blod? Vad menas? Jaha, måste han ta ihjäl igen då? Ja, tydligen. Det var nödvändigt att röja vittnen ur vägen. Det hade han ju läst i några deckare. Han läste ju inte så mycket, men det hade han snappat upp. Vittnen är inte en tillgång för en förövare vid en rättegång. Rättegång skulle det inte bli. Nu hade han fått lite vana vid att strypa. Det gick liksom lättare nu när han var erfaren. En grönaktig näsduk med initialerna E.M. hamnade vid lady Bottoms livlösa kropp.

 Men alltså, vad är det här? tänkte Stephen när butlern, eller betjänten, dök upp i en nattsärk, fint broderad i kanterna, typ.

– Lady Bottoms ringde, sa en förbluffad betjänt/butler. Vad är det här? Är det där lady Bottoms?

– Lady Bottoms är lite indisponerad, sa Stephen, lätt förargad. Dags igen då. Han tog ner svärdet som hängde vid en Bottoms-förfaders rustning och stack det genom butlern/betjänten, eller exbutlern/exbetjänten. Som smör. Nu behövde han inte undra längre, egentligen, butler/betjänt. Tja, lite omväxling förnöjer, sa han tyst för sig själv, när han drog ut svärdet ur den magra butler/betjäntkroppen.

Ur tomma intet, brukar man säga, kom så Eric Mencer. Han stod i en synnerligen färgglad nattsärk med broderier och tofsar och band och han höll ett svärd i handen, ett förfaderssvärd. Förbaskat att gamla lordar alltid ska ha rustningar och svärd och obehagliga grejer. Suck. Så då får det bli fäktning då. Vad inte Eric Mencer visste att i sin ungdom hade Stephen varit ungdomsmästare i fäktning, svärd, florett och sabel. Välj vapen. Stephen behövde inte många sekunder på sig att skiva f d Eric Mencers kropp. Ett par eleganta och ett par mindre eleganta snitt. Poff. Borta.

Eftertankens kranka blekhet. Han hade dödat sin utvalde mördare, hans alibi. Dessutom hade han slut på Eric Mencers persedlar. Fast sådana hade ju den avlidne snobben på sig själv. Men nu blir det knepigt. Han hörde också hur hela huset vaknade till. Nyfikna ansikten tittade ut ur olika rum, personal kom upp, nyfikna och undrande. Suck. Nu hade ju Stephen fått vana vid mördande dock, så det vara bara att köra igång. En orgie, en virvlande dans, en konsert av svärdshugg, knuffande utför långa trappor, mer svärd, blod som skvätte, rann, flöt, skrik som hördes ackompanjerade av svärdssvingarljud, såna där man hör på film, men aldrig i verkligheten. På ett par minuter hade Stephen decimerat Twicke Houses befolkning till noll. Ja, undantagandes honom själv då. Och han tänkte då inte vara kvar när polisen kom. Det var då säkert. Och, om man tänker efter så hade kanske han, Stephen, aldrig varit på Twicke House under helgen.

Stephen hade fel. Han var den förste att bli utnämnd till massmördaren på Twicke House. Han hade lämnat alldeles för många spår som knöts till just honom. Efterlysning gick ut, en människojakt sattes igång, Han fanns på alla tidningars förstasidor, i alla media, han fick en sång uppkallad efter sig, efter honom, Stephen, Slaktaren på Twicke House, som las upp på YouTube och fick miljontals tittningar. Nog var han känd. Vad skulle han göra?

Det var då han kom på Ariadne. Han hade en gång fått gjort ett pass åt sig med namnet Frederic Lindow. Det skulle han bli och åka iväg.


Nu hade Fredric Lindow skaffat sig en lägenhet mitt i staden dit han hade flytt. Han skulle smälta in i stadens liv. Han hade förstås inga pengar men heller inga skulder. Stephen Cullen fanns ju inte mer. Men om det var något Stephen/Fredric kunde så var det att vigga pengar, skaffa sig kosing på allehanda sätt. De flesta inte särskilt lagliga eller rumsrena. Han hade redan till ett halvt års hyra och till whisky och lite sånt livsnödvändigt. Han mådde efter omständigheterna rätt bra. Polisen hemma kunde gärna leta efter en man som inte fanns. Hehe.

På sena eftermiddagar brukade han gå ut och ta en eller annan öl, kanske en whisky, på någon bar i närheten. Han gillade speciellt Sam’s Place, en bar som låg runt hörnet från hans lägenhet. Dit gick han denna eftermiddag. En dubbel whisky, två öl hände.

Plötsligt var det någon som klappade honom på axeln. Så stod en man framför honom. Och. Till hans fasa var det en gammal kompis från hans och kompisens vilda ungdom, George. George Wilson. Om det var någon han inte ville träffa nu så var det någon han kände.

– Stephen!? Jovisst. Jovisst är det Stephen. En försvunnen mördare från det gamla landet. Så det är här du gömmer dig.

– Schhh… Jag ligger lågt.

– Ja, det förstår jag. Att du är väldigt efterlyst. Och känd. Och så är du här. Hur är det?

– Tja. Hyfsat.

– Du vet väl att du är värd rätt mycket. Jag menar om man anger dig till polisen.

– Jaha, det är det du vill.

– Nej för sjutton. Polisen och jag är inte riktigt kontanta. Nej, nej, jag tänker inte ange dig. Men en whisky får du bjuda på.

– Jadå.

– Schyst. Oj, Stephen. Gamla tider. Kommer du ihåg Åsnan. Haha. Han har nog inte hämtat sig än.

– Förmodligen inte. Men det gjorde du snabbt, om jag minns rätt.

– Jadå. Där tjänade jag min första tusenlapp. Mycket pengar för en fattig student på den tiden.

– Javisst. Eh, vad gör du nu för tiden då, gamle tyngdlyftare?

– Tja, lite av varje. Ränderna går aldrig ur. Jag gör lite affärer. Skumma ibland. Legala ibland. Man har det rätt bra i princip. Men du ligger lågt ett tag. Var det Fredric du hette nu?

– Ja. Hm…

De båda gamla kompisarna tog några whisky till. Och några öl. Långt senare lämnade de Sam’s Place och vinglade ut på trottoaren. I det ögonblicket nyktrade George till ordentligt. Framför dem på trottoaren stod en stor man med en långrock på sig. George ryckte till.

– Fan. Fan. Helvete. Big Arizona. Helvetes skit.

Och det var ett adekvat uttryck i situationen. Big Arizona och George hade haft ett affärsutbyte till ett mycket stort belopp. George hade, tja, liksom, lurat Big Arizona. Nu var Big Arizona beloppslös, han kände sig förfördelad och var på krigsstigen. Han skulle hämnas. Ett massivt gevär fanns nu i Big Arizonas stora händer. Pipan riktades mot George. Ett skott brände av. George hann dra Stephen framför sig. Kulan slog in i bröstet på Stephen och avslutade hans liv med ett massivt sprutande av blod. Han föll till marken livlös. Ett skott till som genomborrade Georges hals. Blod igen. Och George fanns heller inte mer.


Jaha, sensmoralen i det här är helt enkelt: Ha inte ihjäl nån, för sjutton!


Tillbaks till Innehåll



A Svensson