Start

Back


Nedkrafsat


© 2022, Anders S Svensson
anders@andersssvensson.se


Kirurgen


 Kirurgen



©  Anders S Svensson




Anthony Carson var snabbt genom passkontrollen och tullen. Han hade alla handlingar redo och i ordning. Han reste också med bara en liten väska. Han skulle inte stanna så länge i landet.

Carson visste sedan förut var nedgången till tunnelbanan låg vid kaj 21. Han tog tåget mot centrum. Han hade ett uppdrag. Väl framme i själva centrum av staden gick han mot sjunde gatan. Nummer 431. Han gick upp de få trappstegen, läste namnen på hyresgästerna och skulle just trycka på ringklockan till herr M. Gazpacho när han såg att en hyresgäst var på väg ut mot ingången. Dörren öppnades och en man klev ut.

– Herr Gazpacho? frågade Carson.

– Nej, svarade mannen. Han bor på sjunde våningen.

– Ah. Jaha. Kan jag..? Carson gjorde en gest mot dörren.

– Javisst, sa mannen. Så var Carson inne.

Skönt att komma in utan att behöva bryta sig in. Han ville helst inte orsaka skadegörelse eller väcka uppmärksamhet genom att krossa en ruta eller bryta upp en dörrkarm. En vanlig dörr fixade han på ett par sekunder med dyrk. Dörrar med säkerhetslås tog längre tid att komma igenom. Och alltid fanns det någon som gärna kallade på polis vid oljudet. Polis ville han inte ha i närheten när han utförde sitt uppdrag.

Carson tog hissen upp till sjunde våningen. M. Gazpacho, stod det på en dörr. Lustigt namn, tänkte han. Men han visste ju allt om M. Gazpacho. Innan han åtog sig ett uppdrag gjorde han alltid research om offret. Och när han väl accepterat att utföra uppdraget, gjort upp om priset och om hur pengarna skulle överlämnas till honom, gjorde han en djupare research och gjorde noggranna förberedelser. I hans jobb ville han inte råka ut för några obehagliga överraskningar. Han hade ju ändå förberett sig på olika scenarios och tränat för dem hur han skulle agera. I branschen hade han topprykte. En del sa att han var världens bästa lönnmördare. Men han var också en av de dyraste. Detta uppdrag betingade ett pris av 1 000 000 dollar. 500 000 hade han redan fått. Resten skulle sättas in på ett av hans bankkonton i Schweiz.

Han tog fram sin lilla pistol ur sin lilla väska. Hans favoritvapen var just denna lilla pistol. Den var lätt att ta med, hade exakt korn och var nästan ljudlös. Han kunde skjuta prick på 200 meters håll, praktiskt taget utan avvikelse från siktet. Han ville vara rätt nära offret för säkerhets skull men ändå så långt bort att han inte var i närheten av offret för säkerhets skull, brukade han säga. I branschen kallades han kirurgen för att uppdragen alltid utfördes med klinisk kirurgisk skärpa.

Ibland använde han ändå stickvapen. Särskilt en skalpell var ett fint vapen. Man måste visserligen vara i direkt kontakt med offret. Men i en folkmassa fungerade det. Carson visste exakt var han skulle sticka för att offret inte skulle känna någon smärta på ett par sekunder och inte hinna skrika eller segna ner. Och då var Carson redan långt borta och skalpellen nedsläppt i någon avloppsbrunn och borta.

Pistolen lät ju lite, så det kunde väcka uppmärksamhet. Så det gällde att förbereda även återtåget så att säga. Och det gjorde Carson alltid. I det här fallet skulle han helt enkelt snabbt bryta sig in genom M. Gazpachos dörr, skjuta honom, snabbt ta sig ut och försvinna i stadens vimmel.

Carson tog sats och sparkade in dörren. Den föll med ett brak efter två sparkar. Innanför den fällda dörren väntade två av M. Gazpachos livvakter. Snabbt sköt han en kula i vardera torpeds panna och de föll. Han gick lugnt in i salongen. Carson visste ju hur lägenheten såg ut och var M. Gazpacho brukade vara. Han satt i sin favoritfåtölj med en bok. Han tittade förvånat upp och fick ett litet hål i pannan och det sipprade ut lite blod och hjärna. Carson vände sig om och sköt den tredje torpeden, som kom ut från köket. Också i pannan. Hans favoritoperationsställe.

Det var det. Han gick snabbt ut ur lägenheten och tog trapporna ner. Det brukade oftast gå fortare än att kanske behöva vänta på en hiss. Han öppnade porten och klev ut. Han kände och hörde det bekanta ljudet från en passerande kula. Aha, tänkte han, uppdragsgivaren ville göra sig av med honom också. Svek. Det skulle stå honom dyrt. Han var förstås inte direkt inblandad i varken mordet på M. Gazpacho eller på honom. Nej, det överlät han på något eller några gäng i trakten. De fick stå för konsekvenserna. Men Carson visste väl vem hans uppdragsgivare var, tack vare research även på honom. Carson såg en man på andra sidan gatan med ett gevär. Det hade han sett förut. Ett snabbt skott och geväret och mannen som hållit i det föll mot gatan. Redan innan skottet tagit i mannen med geväret hade Carson försvunnit nerför gatan snabbt gående. Inte springande. Det väcker för mycket uppmärksamhet.

Carson anade i ögonvrån bakom honom att en svart bil sakta kom glidande. Den hade ena bakrutan lite nerdragen och något som såg ut som en pinne stack ut. Ytterligare ett gevär. Han vände sig om och kulan han sköt for in genom fönsterspringan och geväret föll in. Han sköt ytterligare en kula mot föraren och bilen rusade fram på gatan rakt in i en liten butik.

Fasen, tänkte han. Det blir för mycket uppmärksamhet. Nu kom två fordon med flera gängmedlemmar, antog han, hängande ut från bilen både fram och bak. De sköt vilt. De träffade inte Carson, men kulorna ven och visslade runt honom. Det tog inte mer än ett par sekunder så hade de båda bilarna förvandlats till likbilar. De rullade utan någon levande förare, en mot ett träd och den andra nerför en källartrappa.   

Sjutton, tänkte Carson. Enligt hans erfarenhet fanns det förmodligen fler av hans uppdragsgivare inhyrda mördare runt om, även om de hittills gjort ett dåligt jobb och förlorat sina liv. Han beslöt att avsluta spektaklet. Carson gick in i en liten park och satte sig på en bänk. Han hade ju kartan i huvudet. Ett antal bilar kom rullande mot parken. Torpederna eller vad man skulle kalla dem, klev ur och tog position runt honom.

Carson tog upp något ur sin lilla väska. Hans alternativförsäkring. Torpederna hann inte skjuta, inte resa sig upp, inte springa, inte göra något. Ett par krevader från hans specialtillverkade handgranater runt honom exploderade och utplånade torpederna och skadade ett stort antal. Jakten på Carson upphörde.

Carson var redan en bra bit från slakten, han skyndade sig fram, gick in i en liten butik och köpte en pastramismörgås och Coca-Cola. Han gick mot den stora parken mitt i stan och satte sig på en bänk. Då var han Simon Tupper, en bankmäklare, som hade sin lunch i det fria. Som Anthony Carson hade han haft en liten diskret mustasch, mörkt hår och en svart kavaj. Mustaschen och peruken hade han redan gjort sig av med i en av de så praktiska avloppsbrunnarna i stan, liksom pistolen. Nu, som Simon Tupper, hade han ingen mustasch, han hade ljust hår och bar en ljusblå jacka – den praktiskt vändbara kavajen. Simon njöt sin smörgås. Senare på kvällen skulle Simon Tupper gå ombord på M/S Ariadne för att återvända hem.

Han hade redan tänkt ut ett lämpligt sätt att ta sin svekfulle uppdragsgivare av daga. Gratis.


Tillbaks till Innehåll



A Svensson