Start

Back


Nedkrafsat


© 2022, Anders S Svensson
anders@andersssvensson.se

Hålet

 Världens djupaste hål



©  Anders S Svensson




Jaha, nu var han på väg då. Frederic Lindow hade utan problem kommit genom passkontroll och tull vid kajplats 21. Han tog en taxi till centralstationen i staden. Hans tåg skulle ta honom till den lilla staden Penteville. Han var byggarbetare eller egentligen grävmaskinist. Frederic hade kört grävskopor, plogar, borrat, grävt med spade, hackat hål, murat och varit med att gräva djupa hål, borrat efter olja, efter vatten, jobbat i gruvor, ja, allt som hade med att gräva hål att göra.

I Penteville höll man just nu på med att gräva världens djupaste hål. Någonting en hålspecialist inte ville missa. Och dessutom var lönen väldigt bra. Grejen var att man hade gjort markundersökningar med drönare, ekolod och borrningar i Pentevillområdet. Man trodde att långt ner i jorden fanns en av världens största fyndigheter av olika mineraler, eftersökta, dyra mineraler. Väl värda att borra efter och utvinna. Problemet var att de eventuella fyndigheterna låg mycket djupt, så djupt att det skulle krävas att man borrade världens djupaste hål. Men det skulle vara görbart, trodde man. Borrexperter från hela världen kallades in och erbjöds bra villkor om man kom och förverkligade att borra världens djupaste hål.

I Penteville rådde nästan Klondykestämning. Hundratals borrare och grävexperter, ingenjörer och mineralexperter hade samlats där. Dessutom poppade det upp service runt arbetsplatsen, små affärer, barer, hotell, banker och andra serviceinrättningar.

Frederic hade blivit inbokad på ett av de nya hotellen. Ett bra ställe, nästan lyxigt. All mat ingick i arbetet, frukost, fika, lunch, fika, middag, nattmacka och allt snacks han kunde trycka i sig. Allt vad läsk heter fanns obegränsat, Coca-Cola och sånt. Det enda han behövde betala för var drinkar, öl och vin. Alkohol fick intas utom straxt före och under arbetet. Det var en strikt policy. Flera arbetare i projektet hade fått åka hem då de bröt mot alkoholförbudet på jobbet.

Han såg fram emot att få se hålet, eller hålen. Man borrade huvudhålet men också ett antal evakueringshål för lufttillförsel, evakuering av skadliga gaser och som eventuella räddningskanaler om något skulle inträffa nere i hålet, ett ras eller så.

Allt det där var ju Frederic van vid. Han hade sett hål han. Stora, djupa, grunda, små, smala, enorma, snygga hål och fula hål. Javisst, ett hål är inte bara ett hål. Det skulle vara estetiskt, tyckte Frederic, välborrat, bra och effektivt armerat. När han till slut såg huvudhålet, baxnade han. Han hade aldrig sett ett sådant hål förut. Det var över 1000 meter brett, med stegar, hissar, löplinor, traverser och stag och en så sofistikerad armering att han nästan brast i gråt. Ja, han var en riktig hål-sucker. Hittills hade man kommit en kilometer ner. Det var omöjligt, sa en del. Jamen, kolla här då! Evakueringshålen, fyra till antalet var också imponerande. De var rak- och snedborrade, välstöttade och fint armerade. Man hade evakueringsövningar med jämna mellanrum. Denna borrning var ju ett högriskprojekt, tekniskt, ekonomiskt och för borrarna.

Nå, låt oss tala om varför man skulle borra. Vad var det för mineraler som kunde vara värda så mycket att man kostade på miljardtals dollar för ett så osäkert projekt. Faktum var att det egentligen inte var mineraler man ville hitta. Jo, nog fanns det mineraler där, som man kunde sälja dyrt. Men huvudsyftet var att utforska något mystiskt. Man hade hört, eller känt några märkliga vibrationer, eller någon slags energi, några elektromagnetiska vågor av okänt slag. De var starka och pulserande, som om de vore levande. Undra på att nyfikna forskare absolut ville ha reda på vad i helsicke det var för något. Att hitta och utvinna mineraler på vägen var ju ett bra skäl att borra och att finansiera det hela. Det var också en bra täckmantel. Man får tänka på att i detta land var man notoriskt rädd för allt okänt. Skulle allmänheten få reda på att man sökte något okänt skulle folk protestera och det skulle bli upplopp, kanske.

Frederic fick sin utrustning, hjälm, skyddskläder, geigermätare och någon annan slags mätare, allt för skydd under arbetet. Säkerhet – vårt främsta mål, som företaget sa. Det pirrade i honom när han första gången klev in i den enorma hissen, som skulle föra honom och ett antal andra arbetare ner i underjorden. Hissen smög igång mjukt och stabilt. Nerfärden tog nästan en kvart. Oj, så långt ner har jag aldrig varit, tänkte

Frederic och tittade på djupmätaren. Otroligt.

Väl nere på Nivå 123-A/SEC, som den nivån kallades, blev han informerad om hur arbetet skulle göras, att man zick-zack-borrade, gjorde överborrningar, han informerades om den säkerhetsutrustning som fanns placerad överallt, andningsutrustning, skyddskapslar, plåster. Ja, allt var noga planerat in i minsta detalj.

Här nere visade mätare på en synnerligen stark energi, de elektromagnetiska vågorna gjorde att kommunikationsutrustning ofta fallerade. Samtalen fördes med korta koder, det sprakade, tystnade, väste, pep och skrek i kommradion. Då och då tjöt ett larm. Då upphörde allt arbete och alla på den nivån tog sig till platserna med säkerhetsutrustning. Man fick göra en boostning med andningsluft, snabbevakuera eventuella gaser eller åtgärder mot vad nu larmet orsakades av.

Ändå borrade man åtskilliga meter ner varje dag. Här nere var inte hålet så brett som vid ytan, förstås. Det smalnade av mer och mer. Det skulle bli lagom hade man räknat ut när man kommit ner till det som forskarna kallade kärnan. Det var inte så långt kvar nu, faktiskt. Spänningen hos arbetarna, och framför allt hos ledningen och forskarna steg ju närmare gåtans lösning man kom.

Efter första dagen var Frederic helt slut. Det var påfrestande att jobba på de nivåerna där borrningen pågick. Man jobbade varannan dag, med en ledig dag mellan arbetspassen för vila. Frederic såg i alla fall fram emot att åka ner till jobbet nästa gång. Så höll det på då i två veckor ungefär.

Men tisdagen den 22 september kom ett meddelande från ledningen att man hade tre dagars ledighet. Man var framme. Vid nästa borrningspass skulle man nå kärnan. Alla var uppspelta, ivriga att ta sista steget. En del var oroliga. Vad skulle hända? Hur skulle det gå?

Frederic kunde nästan inte hålla sig. Och de flesta ville bara se resultatet. Vad var det för något? Men man ville att alla skulle vara utvilade och alerta, då man ju inte visste vad som skulle kunna hända. Och till all lycka var Frederic en av dem som skulle utföra den sista borrningen. De flesta fick följa äventyret via storbildsteve vid ytan.


Frederic och tolv andra arbetare, och ett flertal forskare steg in i hissen och for ner i underjorden. Det tog över tjugo minuter att nå Nivå Zero-1/SAM. Alla klev ur hissen med förväntan, oro, undran, en del var lite rädda, andra uppspelta. Här nere var det nu ett konstant oväsen. Det tjöt, det vibrerade, det visslade, det väste och skrek, ibland kom det en puls som fick alla att nästan falla omkull. De hade hörselskydd på sig och skyddsglasögon som skulle användas vid genombrottet. De startade borrmaskinen Tjocka Berta. De tolv arbetarna bemannade åbäket. Det vibrerade igång, borrarna började snurra, fortare och fortare. De hade fått nya, fräscha borreggar, bestående av diamant och andra av de hårdaste material som fanns.

Maskinen skakade och borren sänkte sin ner mot golvet. Den började penetrera stenen och gnistor for runt, det sprutade grus och småsten, vatten spolades över för att minska dammet, maskinen skakade och det var som golvet inte ville ge upp. Det kved i maskinen, arbetarna svettades. De tog på skyddsglasögonen, för snart. Snart.

Så...


Här kommer nu två versioner av slut på historien, beroende på vilket läsaren vill ha. Jag menar, du är en lika bra författare som jag.


The End One

Borren bröt igenom det som var en skorpa verkade det som. Oväsendet tilltog och blev än mer frenetisk. Man skickade ner en kamera, en som tålde all hetta man kan tänka sig och all kyla man kan tänka sig. Det var mörkt. Kamerans strålkastare tändes. Det syntes egentligen inget. Det var mörkt, trots strålkastarljuset. Allt vibrerade och skakade.

Så gick en enorm stötvåg genom kärnan, upp genom borrhålet, ljudet blev så högt, så intensivt och starkt, att det inte gick att skydda sig emot det. Personerna på Nivå Zero/SAM skakade sönder, blodet sprutade ur ögon, mun, näsa och stjärt, magarna sprack. Personernas insida vändes ut. De övergick till blodiga pölar. Ljudet, och energin for upp genom det stora borrhålet och ut i evakueringshålen. Väggarna rasade ihop, borrhålet liksom krympte, smälte ihop. Hålet liksom bara försvann. All personal vid ytan märkte först bara att det blev varmare och hetare. Sedan kom vågen, som förvandlade alla till blodiga högar, som fort brändes bort. Alla byggnader raserades. De föll ihop som om en jätte hade trampat på dem. De pulveriserades.

Vågen fortsatte över hela arbetsplatsen, över den nya byn som hade byggts för projektet. Alla förintades, hus rasade, skog föll ihop, blev till grus och bråte. Samhället Penteville försvann. Det hela var över på några minuter.


The End Two

Borren bröt igenom det som var en skorpa verkade det som. Oväsendet tilltog och blev än mer frenetisk. Man skickade ner en kamera, en som tålde all hetta man kan tänka sig och all kyla man kan tänka sig. Det var mörkt. Kamerans strålkastare tändes. Det syntes egentligen inget. Det var mörkt, trots strålkastarljuset. Allt vibrerade och skakade.

Men nu skymtade man någonting. Det såg ut som något mjukt och varmt. Vilka färger. Oh, vad det såg inbjudande ut. Härligt. Alla på Nivå Zero/SAM samlades runt hålet ner till kärnan. Vad var det där? De kände sig varma och sköna. Det var så mjukt inombords. Jag behöver inget annat, tänkte de. En del började krama varann. Oh, jag vill stanna här för alltid. Några satte sig ner och började gråta. Gråta av lycka. De andra kramade dem. På ytan kände personalen det varmt och skönt. Oj, så mjukt, tänkte många. En del bara satte sig och kände lycka. Vilket underbart liv. Jag behöver inget. Jag ger bort mina pengar. Oh, en kudde, ojoj, en kudde. Så fantastiskt. Hur kan den där skogen vara så underbar, sååå un-der-bar, var det några som sa och kramades.

I Penteville fick man de varor man behövde gratis. Det var gratis kaffe på kaféet, ja, va sjutton, allt var gratis. Man kramades. Man älskade alla människor. De var så underbara. Man bara njöt av livet, av naturen, av andra människors lukt, av bina, av det mjuka gräset, av, ja, allt. Man tyckte att livet var underbart, un-der-bart.


Tillbaks till Innehåll



A Svensson