Start

Back


Nedkrafsat


© 2022, Anders S Svensson
anders@andersssvensson.se


Emilia


Emilia Wetterstein



©  Anders S Svensson




Fredrik Lindberg gick andra årskursen på Markeliusgymnasiet. Han var 16 år och trivdes rätt bra i plugget. Och han var rätt bra, särskilt på matte och historia. Han gick till och från skolan. Det var inte längre, en kvart kanske. Han var rätt lång och stilig, snygg, sa tjejerna i skolan. En del i alla fall. Idag gick han som vanligt och tänkte på lite olika saker. Sådant som han skulle göra till helgen, på kompisarna Matte och Stubben. Och på den där snygga tjejen, Marina eller något. Hmm. Man kanske skulle...

Längre hann han inte tänka då en stor svart bil med tonade rutor körde upp vid honom. Tsss, tänkte han, en sådan där dryg miljonär. Med en skrytbil. Rutan vid baksätet drogs ner och ansiktet på en flicka syntes. Hmm. Söt, tänkte Fredrik.

”Du”, sa tjejen, ”är det här vägen till Markeliusskolan?”

”Javisst, bara rakt fram, sedan till höger nästa gata. Och vips är ni där.”

”Jaha, hihi. Tack.”

”Vi ses”, sa Fredrik.

”Kanske det, hihi”, svarade tjejen.


Wow, vilken tjej. Jag måste kolla vilken klass hon ska gå i. Snart var han framme vid skolan. Utanför ingången stod hans kompis, hans bästa kompis Mattias, kallad Matte.

”Tjena, bruden”, hälsade Matte.

”Tja, plutten”, svarade Fredrik.

”Kommer du till Stor-Olles fest på fredag?”

”Ja, det har jag väl sagt.”

”Kanske det.”

”Ska Stubben också komma?”

”Ja, det antar jag.”

”Du”, sa Fredrik, ”såg du den där stora bilen?”

”Näe, den syntes nästan inte, hehe.”

”Supersnygg tjej, alltså”, sa Fredrik.

”Jaha. Då får man hålla ögonen öppna.”

”Japp. Fan, jag får lite svårt att gå, när jag tänker på henne.”

”Är hon så snygg?”

”Oh, ja.”

Killarna gick upp till sitt klassrum på andra våningen.

Oh, heliga guds moder, som Fredriks farmor brukade säga. HON skulle gå i hans klass. Nu var hon ännu snyggare. Mörkt, långt hår, som liksom slängde lite när hon vände huvudet. Och sådana där lockar, korkskruvslockar, lite gammaldags, så där. Och bröna. Ahh.

”Jaha, slynglar och alla änglalika damer”, sa Lasse, läraren. ”Jag ska be att få presentera Emilia, Emilia Wetterstein, som ska gå i klassen med er. Se det som en ynnest och uppträd städat emot henne. Hon är nog inte så van vid ett sånt pack, som ni. Hoppas du ska trivas med oss, trots allt, Emilia. Du har hittat en plats. Bra. Jaha, då drar vi väl igång då. Ja, sucka ni bara. Romarriket är viktigt. Har jag hört, hehe.”

Fredrik hörde inte så mycket på om hur viktigt Romarriket var. Han tänkte på Emilia och kastade blickar mot henne. Oh, så jävla snygg hon var. Ojoj. Just nu skulle han inte kunna resa sig upp. Ibland kastade hon en blick mot honom. Och log. Oh heliga guds moder, som farmor brukade säga. Ja, lektionerna skulle gå fort. Men kanske inte vara så lärande. Undrar om jag vågar prata med henne på rasten? tänkte Fredrik

Javisst, på rasten flockades killarna runt Emilia. Fredrik också.

”Var bor du?” frågade en kille.

”Eh, vi har flyttat in på Dardelgatan, Dardelgatan 102”, sa Emilia, ”det är nästan vid stationen.”

”Ja, jag vet var det är.”

En annan kille undrade: ”Jag med. Så om jag kommer förbi, kanske vi kan göra något ihop..?”

”Med dig?”

”Ja, du och jag.”

”Troligen inte”, sa Emilia.

”Var kommer ni ifrån?” frågade Fredrik.

”Strängnäs.”

”Jaha, min farmor bor där, i närheten”, sa Fredrik.

”Jaha.”

”Hon brukar säga, oh, heliga guds moder, när det händer något.”

”Oj, det brukar min gammelmorbror säga också. Vi kanske skulle tussa ihop dem”, sa Emilia.

”Hehe, ja, kanske.”

”Eller om vi skulle tussa ihop oss”, sa Emilia litet tyst.

Fredrik rodnade.

Lektionerna gick fort. Fattas bara, med EMILIA i klassen. Han kom inte ihåg något av lektionerna. Eller väldigt lite. Men det var skönt att tänka och se på HENNE. Tiden förflöt så där härligt. HON fanns där bara. Och han gillade henne så-å mycket.

Så gick dagarna och lektionerna. Hon var så härlig. Rolig, söt och härlig. Och så-å vacker. Hon och Fredrik pratade mycket och liksom kom åt varandra på rasterna.

”Du, sa Fredrik, skulle vi inte kunna göra något i helgen?”

” Tja, varför inte.”

Oh, heliga guds moder. Att få vara med henne. Lycka. Lycka.


En vecka eller så senare kom inte Emilia till skolan.

”Är hon sjuk?” undrade Fredrik.

”Njae”, sa Lasse, ”jag har inte hört något. Jag får kolla upp det sedan.”

”Ja, gör det.”

Inte heller dagen efter kom Emilia till skolan.

”Vad är det med henne?” frågade Fredrik.

”Jag har inte kunnat få tag i henne”, sa Lasse, ”eller hennes familj.”

”Jag kanske skulle åka hem till henne och kolla”, sa Fredrik.

”Ja, gör det. Det vore ju synd om hon inte var här. Eller hur?”

Fredrik rodnade. Äsch.

Efter skolan cyklade Fredrik mot stationen, Stagneliusgatan upp, tills han kom till Dardelgatan. Det var där hon bodde, Dardelgatan 102. Han kollade gatunumren, 88, 90... 98, 100. Men sedan fanns det inga fler gatunummer. Och inga fler hus. Vad? Var fan är huset. Var är 102:an? Hm... Nej, inga fler hus ända bort till kanalen. Bara tomma, skräpiga, vildvuxna ödetomter. Men, alltså..?

En liten kille satt och lekte i gruset vid nummer 100.

”Du, grabben, vet du var 102 finns?”

”102?” sa han lite funderande. ”Nej, det finns inget 102. Vårat hus är det sista på gatan.”

”Men det ska finnas ett 102. En tjej i min klass bor där.”

”Då får hon sova ute, då, hehe.”

Men..? Fredrik var oförstående och undrande. Hur hängde det här ihop?

”Men du”, sa grabben, ”vi kan fråga min mormor. Hon kanske vet något.”

”Din mormor? Javisst.”

Grabben ropade: ”Mormor! Hon hör lite dåligt. Mormor!”

Efter ett litet tag stack ett grått huvud, men med ett vänligt ansikte, ut genom ett fönster på andra våningen.

”Mormor”, sa grabben, ”den här killen letar efter nummer 102.

”102? Nej, det finns ju inte. Det här är sista huset.”

”Men”, sa Fredrik, ”Emilia ska ju bo där. Var bor hon då?”

”Tja, inte vet jag”, sa mormor. ”Skulle hon heta Emilia sa du?”

”Ja, Emilia. Emilia Wetterstein.”

”Wetterstein?” sa mormor. ”Det låter bekant på något sätt. Jamen, vänta. Det bodde en familj här förut. De hette Wetterstein, tror jag. Jo, Wetterstein. De umgicks inte med oss andra här på gatan så mycket. Var lite finare av sig. Judar, tror jag. Men det huset brann ner för många, många år sedan. För över femtio år sedan. Och, tragiskt nog, brann hela familjen inne. Det var på 30-talet, någon gång, har jag för mig. Ja, hela familjen dog, mamma, pappa, morbror och barnen, ja käre tid, alla barnen. Två systrar och tre bröder. Ojoj. Åh, vilket minne du fick mig att tänka på nu då.”

”Ja, Emilia hette en av döttrarna”, sa mormor. ”Vi lekte faktiskt några gånger, då hon smet ut till oss andra. Men det kan ju inte vara hon om hon går i din klass.”

Mormor funderade. ”Emilia, ja, jag kommer ihåg henne,” sa mormor, ”söt flicka, mörk, långa korkskruvslockar. Trevlig, glad. Men hon brann inne med hela sin familj, som sagt, på 30-talet.


A Svensson