|
Emilia och hennes två barn Gabriel och Agnes hade
äntligen kommit av båten, gått genom
passkontrollen och tullen. Det hade tagit lite tid
för de hade med sig mycket bagage, två
koffertar och ett par väskor. Barnen hade dessutom
två stora väskor med sig. De innehöll allt
de hade i denna värld nu när de skulle leva och
bo hos morbror Abraham. Ett par karlar hade förbarmat
sig över den lilla familjen och hjälpt dem med
allt bagage, burit väskor och kånkat på
koffertar.
Nu satt de utanför kaj 21 och väntade på
att Abraham skulle möta dem. Han hade lovat att
skicka bilen, hade han meddelat. De satt länge och
väl och väntade. Så kom det en stor svart
bil emot dem. Urgammal, typ, tänkte Gabriel. Den
livréklädde äldre chauffören
frågade: Emilia et al?
– Eh, ja, svarade Emilia.
– Varsågoda och stig in. De klev in i den stora
bilen, eller egentligen klev de upp i bilen så som
man hade gjort förr.
– Är allt det här ert bagage? frågade
han.
– Ja.
– Då får vi låta skicka det med bud.
Jag ordnar det.
– Han verkar snäll, sa Agnes. Men vad har han
för kläder?
– Uniform, sa Emilia. Chaufförer hade det
förr. Men det är nog lite ovanligt numera. Men
morbror Abraham är väldigt gammaldags av sig. Ni
måste också tänka på att
uppföra er. Det är väldigt snällt av
morbror Abraham att ta emot oss och låta oss bo hos
honom.
– Okej, mamma, sa barnen.
Den gamla limousinen med den lilla familjen svängde
in mellan två enorma järngrindar och upp mot
ett stort hus. Ett mörkt, dystert, enormt hus med
tinnar och torn. Detta var ett riktigt gammalt
spökhus skulle Gabriel vilja säga. Men det sa
han inte. Den stora en gång antagligen ljust
grönmålade numera svartgröna porten
gnisslade upp när en betjänt öppnade den.
En till med uniform, tänkte Agnes.
– Välkomna till Villa Pärlemor, sa
betjänten.
– Eh. Tack, sa Emilia. De blev visade till de rum de
skulle bebo. Uppför den enorma, breda trappan med en
matta som en gång i tiden hade lyst i bjärta
färger. Nu var det en matt matta.
Deras rum låg på andra våningen till
vänster från trappan räknat. De skulle
få en egen liten del i det enorma huset. Det bestod
av två stora, dystert möblerade rum, ett stort
badrum med ett gammaldags – förstås – badkar
och två handfat med guldkranar kanske en gång.
En stor mörk garderob kompletterade den lilla
familjens del i huset. Barnen fick det ena rummet och
mamma det andra.
– Hoppas att våra grejer kommer snart, sa Agnes.
– Ja, sa Gabriel. Jag vill ha mina spel och så.
– De kommer nog snart, sa Emilia.
En diskret hostning hördes. Herr Abraham
önskar ert sällskap i blå salongen.
Följ mig. De följde med den ålderstigne
betjänten nerför trappan och in i det han hade
kallat blå salongen. Den var liksom allt annat i
huset mera svart. I en enorm fåtölj satt en
gubbe. Den gamlaste hon hade sett, tänkte Agnes.
Urgammal, typ, tänkte Gabriel.
– Jaha. Ni är här nu. Äntligen. Jag
trodde ett tag att ni inte skulle hinna till lunchen, sa
Abraham surt. Vi är noga med tiderna i det här
huset. Vilka är det här då? Han pekade
på Gabriel och Agnes.
Emilia klev fram för att kyssa sin morbror på
kinden.
– Ähh. Tjafs, sa gubben och viftade bort Emilia.
– Det här är Gabriel. Han är tio
år. Och det här är Agnes, som är sju
år. Hälsa barn.
– Goddag morbror, sa barnen unisont.
– Går det bra att de kallar morbror för
morbror, morbror?
– Bah. Det går väl bra. Även om jag
är deras... Han grymtade. Gammelmorbror. Bah.
– Bah? undrade Gabriel vänd mot sin mor.
– Ja, morbror Abraham säger det. Ja, som du brukar
säga typ. Gabriel tänkte lite.
– Seså. Nu är det lunch om sju minuter.
Sebastian, min betjänt, visar er till matsalen om en
stund. Gå nu.
Gabriel och Agnes ville gärna undersöka huset
de skulle bo i och vandrade runt.
– Gå inte så långt. Vi får inte
missa lunchen. Det är noga med tider. Så har
det alltid varit med morbror Abraham, sa Emilia.
– Nejdå.
Efter ett par minuter ljöd en gonggong som
förkunnade att lunchen var serverad. Sebastian visade
den lilla familjen in i matsalen. Den var ovanligt ljus
för att vara i detta mörka hus. Ljusa gardiner,
vita dukar, ljusstakar, som inte var tända dock nu
vid lunchen. Men kanske till middagen. De gick in och
betjänten anvisade dem deras platser vid bordet.
– Så här sitter vi vid varje måltid i
fortsättningen, grymtade Abraham åt familjen.
Sebastian kan be Mary servera. Betjänten bugade sig
och in kom en gammal dam med vitt förkläde
på sig. Urgammal, typ, tänkte Gabriel. Hon
rullade en liten vagn med deras måltider. Sebastian
serverade alla sin lunch. Mycket grönsaker, typ,
tänkte Gabriel. Blä. En liten köttbit
låg där också på tallriken, liksom
lite gelé. Till måltiden serverades isvatten
och för de vuxna vitt vin.
– Finns det Coca-Cola? frågade Gabriel.
– Bah. Förekommer icke i detta hus, svarade
Abraham.
– Ät nu, barn. Tänk på hur snällt
det är av morbror Abraham att ta hand om oss. Barnen
tittade på varann och tänkte att jaha, ska vi
behöva tänka på det jämt...
Lunchen förflöt tyst och bara ljudet
från de skrapande besticken hördes och en del
grymtningar från Abraham.
Så förkunnade Abraham att lunchen var slut.
Mary kan duka av.
– Ja, herrn, sa Mary. Abraham och familjen gick ut
från matsalen.
– Jag vilar alltid efter lunchen, sa Abraham. Sebastian
kan visa er huset och vilka rutiner vi har. Rutiner som
ska följas. Noga. Abraham började sakta gå
uppför trappan lätt grymtande.
Under eftermiddagen kom deras bagage. Barnen började
glatt packa upp alla grejer de hade med sig, leksaker,
kläder, ritblock, kritor. Gabriel gillade att rita
och måla. Han tänkte att så fort de kunde
skulle de köpa målargrejer, penslar,
palettknivar och kanske ett staffli. Vad kul det skulle
vara. De gjorde i ordning sina sängar under olika
sorters grymtningar. Bah. Bah. Grymt. De fnissade.
Så småningom lärde sig familjen huset
och de olika rutinerna. Frukostbuffé mellan klockan
8 och 9, lunch klockan 13, eftermiddagste klockan 16 och
middag klockan 19. De lärde sig när de skulle
vara lite tystare medan morbror Abraham vilade eller
läste i blå salongen. De gick till deras nya
skola i närheten, fick några kompisar och
gjorde sitt rum mysigare med tavlor och teckningar som de
gjort. Favoritnallar och dockor placerades på
lämpliga ställen. Och ofta tittade Gabriel och
Agnes på varandra och sa: Bah. Och fnittrade. De
började vänja sig vid sitt nya liv även om
huset var dystert och mörkt och urgammalt, typ, och
morbror Abraham, var som han var. Bah. Och faktiskt fick
barnen Coca-Cola till måltiderna ibland.
Han hade klagat på Emilia för att hon hade
gift sig med en skurk, som tagit hennes pengar och
stuckit. Vad var det jag sa, hade han sagt. Du och dina
saliga bröder har alltid varit mesar. Du är dock
lite bättre, för du lever och har inte tagit den
fega vägen ut, som de. Men det var väl bara
väntat att min kära syster skulle få
sån avkomma. Hon var en fjolla. Bah.
En dag vinkade Abraham till sig Gabriel. Kom, hade han
sagt. Jag vill visa dig en sak.
– Jag såg en målning som du tydligen hade
gjort och som hängde utanför era rum.
– Den med sjön och svanarna på? frågade
Gabriel.
– Just det. Jag måste säga att jag blev
imponerad. Och jag blir inte lätt imponerad. Bah. Var
har du lärt dig måla så?
– Tja, jag bara gör det. Jag har alltid ritat och
målat sedan jag var liten. Vill du se någ...
Oj, jag menar vill morbror Abraham se några i
vårat rum?
– Tja, gärna. Är det lika bra som tavlan
utanför så... Förresten, Gabriel, du kan
kalla mig Abraham. Jag heter ju faktiskt det. Och säg
åt din syster att hon också kan säga
Abraham till mig.
– Tack, morbror Abraham. Du. Ska mamma också
säga du till dig?
– Hehe, nej, låt henne bli chockad när ni
säger du till mig. Hehe. Gubben skrockade. Bah.
Gabriel visade Abraham in till deras rum. Abraham
stannade och hakan föll ner. Han gick runt och
tittade på teckningar som Gabriel hade gjort. Och
målningar. Hur kan en liten unge rita så
här? Och måla sånt? Det var ju
mästerligt. Många stora konstnärer skulle
blivit avundsjuka om de hade sett det här. Hans
ögon tårades. Han tog om Gabriel och kramade
honom. Gabriel blev lite generad. Oj. Bah.
– Gabriel, sa Abraham, som om han inte kunde
förstå. Och det gjorde han ju inte heller.
Gabriel. Jag vill visa dig någonting. Följ mig.
De gick nerför trappan och stannade framför en
dörr, som alltid varit stängd så
länge de bott hos Abraham. Men då och då
hade Abraham gått in där men alltid stängt
dörren bakom sig.
Nu låste han upp dörren och öppnade. Han
vred om ett par ljusknappar och där var en stor sal,
en enorm sal med ljusröda möbler, några
bord med virkade dukar, blommor och ljusa lätta
gardiner för fönstren. Så olikt det
övriga dystra huset. Men det som slog Gabriel var
alla tavlor på väggarna, tavlor på
stafflier, teckningar som låg överallt. Nu var
det Gabriels tur att tappa hakan. Han gick från
tavla till tavla och drog efter andan. Såå
fint. Oj, man liksom dras in i den. Oh, en häst,
sjö, fåglar.
– Har du målat allt?
– Ja, det är min lilla hobby.
– Oj, så fint. Tänk om jag kunde måla
så fint.
– Jamen, min lille käre Gabriel, det kan du ju. Jag
har aldrig sett något så fantastisk gjort av
ett barn.
– Men det här, sa Gabriel och visade runt med
handen. Han fick syn på ett par teckningar. Det var
Gabriel och Agnes. Oj. Det är ju vi.
– Javisst.
– Men när har du gjort dem?
– Bah. När jag varit här inne
förstås. Du ska gå konstskola. Fast det
blir nog de som får lära sig av dig, Gabriel.
Tio år senare, när gamle Abraham och hans
betjäning gått ur tiden och Gabriel tagit
examen från konstakademin, hade han redan gjort sig
ett namn i konstvärlden. Han var nu en erkänd
konstnär. Hans teckningar kunde kosta
åtskilliga tusen och hans tavlor det
mångdubbla. Familjen hade ärvt huset. Det var
numera mycket ljusare, moderniserat, mera glatt. Morbror
Abrahams tavlor gick också för tusentals
dollar.
Tack, morbror Abraham, du, hade Gabriel tänkt. Bah.
|