Start

Back

Nedkrafsat

© 2022, Anders S Svensson

anders@andersssvensson.se

 Hos Abraham

©  Anders S Svensson

Emilia och hennes två barn Gabriel och Agnes hade äntligen kommit av båten, gått genom passkontrollen och tullen. Det hade tagit lite tid för de hade med sig mycket bagage, två koffertar och ett par väskor. Barnen hade dessutom två stora väskor med sig. De innehöll allt de hade i denna värld nu när de skulle leva och bo hos morbror Abraham. Ett par karlar hade förbarmat sig över den lilla familjen och hjälpt dem med allt bagage, burit väskor och kånkat på koffertar.

Nu satt de utanför kaj 21 och väntade på att Abraham skulle möta dem. Han hade lovat att skicka bilen, hade han meddelat. De satt länge och väl och väntade. Så kom det en stor svart bil emot dem. Urgammal, typ, tänkte Gabriel. Den livréklädde äldre chauffören frågade: Emilia et al?

– Eh, ja, svarade Emilia.

– Varsågoda och stig in. De klev in i den stora bilen, eller egentligen klev de upp i bilen så som man hade gjort förr.

– Är allt det här ert bagage? frågade han.

– Ja.

– Då får vi låta skicka det med bud. Jag ordnar det.

– Han verkar snäll, sa Agnes. Men vad har han för kläder?

– Uniform, sa Emilia. Chaufförer hade det förr. Men det är nog lite ovanligt numera. Men morbror Abraham är väldigt gammaldags av sig. Ni måste också tänka på att uppföra er. Det är väldigt snällt av morbror Abraham att ta emot oss och låta oss bo hos honom.

– Okej, mamma, sa barnen.

Den gamla limousinen med den lilla familjen svängde in mellan två enorma järngrindar och upp mot ett stort hus. Ett mörkt, dystert, enormt hus med tinnar och torn. Detta var ett riktigt gammalt spökhus skulle Gabriel vilja säga. Men det sa han inte. Den stora en gång antagligen ljust grönmålade numera svartgröna porten gnisslade upp när en betjänt öppnade den. En till med uniform, tänkte Agnes.

– Välkomna till Villa Pärlemor, sa betjänten.

– Eh. Tack, sa Emilia. De blev visade till de rum de skulle bebo. Uppför den enorma, breda trappan med en matta som en gång i tiden hade lyst i bjärta färger. Nu var det en matt matta.

Deras rum låg på andra våningen till vänster från trappan räknat. De skulle få en egen liten del i det enorma huset. Det bestod av två stora, dystert möblerade rum, ett stort badrum med ett gammaldags – förstås – badkar och två handfat med guldkranar kanske en gång. En stor mörk garderob kompletterade den lilla familjens del i huset. Barnen fick det ena rummet och mamma det andra.

– Hoppas att våra grejer kommer snart, sa Agnes.

– Ja, sa Gabriel. Jag vill ha mina spel och så.

– De kommer nog snart, sa Emilia.

En diskret hostning hördes. Herr Abraham önskar ert sällskap i blå salongen. Följ mig. De följde med den ålderstigne betjänten nerför trappan och in i det han hade kallat blå salongen. Den var liksom allt annat i huset mera svart. I en enorm fåtölj satt en gubbe. Den gamlaste hon hade sett, tänkte Agnes. Urgammal, typ, tänkte Gabriel.

– Jaha. Ni är här nu. Äntligen. Jag trodde ett tag att ni inte skulle hinna till lunchen, sa Abraham surt. Vi är noga med tiderna i det här huset. Vilka är det här då? Han pekade på Gabriel och Agnes.

Emilia klev fram för att kyssa sin morbror på kinden.

– Ähh. Tjafs, sa gubben och viftade bort Emilia.

– Det här är Gabriel. Han är tio år. Och det här är Agnes, som är sju år. Hälsa barn.

– Goddag morbror, sa barnen unisont.

– Går det bra att de kallar morbror för morbror, morbror?

– Bah. Det går väl bra. Även om jag är deras... Han grymtade. Gammelmorbror. Bah.

– Bah? undrade Gabriel vänd mot sin mor.

– Ja, morbror Abraham säger det. Ja, som du brukar säga typ. Gabriel tänkte lite.

– Seså. Nu är det lunch om sju minuter. Sebastian, min betjänt, visar er till matsalen om en stund. Gå nu.

Gabriel och Agnes ville gärna undersöka huset de skulle bo i och vandrade runt.

– Gå inte så långt. Vi får inte missa lunchen. Det är noga med tider. Så har det alltid varit med morbror Abraham, sa Emilia.

– Nejdå.

Efter ett par minuter ljöd en gonggong som förkunnade att lunchen var serverad. Sebastian visade den lilla familjen in i matsalen. Den var ovanligt ljus för att vara i detta mörka hus. Ljusa gardiner, vita dukar, ljusstakar, som inte var tända dock nu vid lunchen. Men kanske till middagen. De gick in och betjänten anvisade dem deras platser vid bordet.

– Så här sitter vi vid varje måltid i fortsättningen, grymtade Abraham åt familjen. Sebastian kan be Mary servera. Betjänten bugade sig och in kom en gammal dam med vitt förkläde på sig. Urgammal, typ, tänkte Gabriel. Hon rullade en liten vagn med deras måltider. Sebastian serverade alla sin lunch. Mycket grönsaker, typ, tänkte Gabriel. Blä. En liten köttbit låg där också på tallriken, liksom lite gelé. Till måltiden serverades isvatten och för de vuxna vitt vin.

– Finns det Coca-Cola? frågade Gabriel.

– Bah. Förekommer icke i detta hus, svarade Abraham.

– Ät nu, barn. Tänk på hur snällt det är av morbror Abraham att ta hand om oss. Barnen tittade på varann och tänkte att jaha, ska vi behöva tänka på det jämt...

Lunchen förflöt tyst och bara ljudet från de skrapande besticken hördes och en del grymtningar från Abraham.

Så förkunnade Abraham att lunchen var slut. Mary kan duka av.

– Ja, herrn, sa Mary. Abraham och familjen gick ut från matsalen.

– Jag vilar alltid efter lunchen, sa Abraham. Sebastian kan visa er huset och vilka rutiner vi har. Rutiner som ska följas. Noga. Abraham började sakta gå uppför trappan lätt grymtande.

Under eftermiddagen kom deras bagage. Barnen började glatt packa upp alla grejer de hade med sig, leksaker, kläder, ritblock, kritor. Gabriel gillade att rita och måla. Han tänkte att så fort de kunde skulle de köpa målargrejer, penslar, palettknivar och kanske ett staffli. Vad kul det skulle vara. De gjorde i ordning sina sängar under olika sorters grymtningar. Bah. Bah. Grymt. De fnissade.

Så småningom lärde sig familjen huset och de olika rutinerna. Frukostbuffé mellan klockan 8 och 9, lunch klockan 13, eftermiddagste klockan 16 och middag klockan 19. De lärde sig när de skulle vara lite tystare medan morbror Abraham vilade eller läste i blå salongen. De gick till deras nya skola i närheten, fick några kompisar och gjorde sitt rum mysigare med tavlor och teckningar som de gjort. Favoritnallar och dockor placerades på lämpliga ställen. Och ofta tittade Gabriel och Agnes på varandra och sa: Bah. Och fnittrade. De började vänja sig vid sitt nya liv även om huset var dystert och mörkt och urgammalt, typ, och morbror Abraham, var som han var. Bah. Och faktiskt fick barnen Coca-Cola till måltiderna ibland.

Han hade klagat på Emilia för att hon hade gift sig med en skurk, som tagit hennes pengar och stuckit. Vad var det jag sa, hade han sagt. Du och dina saliga bröder har alltid varit mesar. Du är dock lite bättre, för du lever och har inte tagit den fega vägen ut, som de. Men det var väl bara väntat att min kära syster skulle få sån avkomma. Hon var en fjolla. Bah.

En dag vinkade Abraham till sig Gabriel. Kom, hade han sagt. Jag vill visa dig en sak.

– Jag såg en målning som du tydligen hade gjort och som hängde utanför era rum.

– Den med sjön och svanarna på? frågade Gabriel.

– Just det. Jag måste säga att jag blev imponerad. Och jag blir inte lätt imponerad. Bah. Var har du lärt dig måla så?

– Tja, jag bara gör det. Jag har alltid ritat och målat sedan jag var liten. Vill du se någ... Oj, jag menar vill morbror Abraham se några i vårat rum?

– Tja, gärna. Är det lika bra som tavlan utanför så... Förresten, Gabriel, du kan kalla mig Abraham. Jag heter ju faktiskt det. Och säg åt din syster att hon också kan säga Abraham till mig.

– Tack, morbror Abraham. Du. Ska mamma också säga du till dig?

– Hehe, nej, låt henne bli chockad när ni säger du till mig. Hehe. Gubben skrockade. Bah.

Gabriel visade Abraham in till deras rum. Abraham stannade och hakan föll ner. Han gick runt och tittade på teckningar som Gabriel hade gjort. Och målningar. Hur kan en liten unge rita så här? Och måla sånt? Det var ju mästerligt. Många stora konstnärer skulle blivit avundsjuka om de hade sett det här. Hans ögon tårades. Han tog om Gabriel och kramade honom. Gabriel blev lite generad. Oj. Bah.

– Gabriel, sa Abraham, som om han inte kunde förstå. Och det gjorde han ju inte heller. Gabriel. Jag vill visa dig någonting. Följ mig. De gick nerför trappan och stannade framför en dörr, som alltid varit stängd så länge de bott hos Abraham. Men då och då hade Abraham gått in där men alltid stängt dörren bakom sig.

Nu låste han upp dörren och öppnade. Han vred om ett par ljusknappar och där var en stor sal, en enorm sal med ljusröda möbler, några bord med virkade dukar, blommor och ljusa lätta gardiner för fönstren. Så olikt det övriga dystra huset. Men det som slog Gabriel var alla tavlor på väggarna, tavlor på stafflier, teckningar som låg överallt. Nu var det Gabriels tur att tappa hakan. Han gick från tavla till tavla och drog efter andan. Såå fint. Oj, man liksom dras in i den. Oh, en häst, sjö, fåglar.

– Har du målat allt?

– Ja, det är min lilla hobby.

– Oj, så fint. Tänk om jag kunde måla så fint.

– Jamen, min lille käre Gabriel, det kan du ju. Jag har aldrig sett något så fantastisk gjort av ett barn.

– Men det här, sa Gabriel och visade runt med handen. Han fick syn på ett par teckningar. Det var Gabriel och Agnes. Oj. Det är ju vi.

– Javisst.

– Men när har du gjort dem?

– Bah. När jag varit här inne förstås. Du ska gå konstskola. Fast det blir nog de som får lära sig av dig, Gabriel.

Tio år senare, när gamle Abraham och hans betjäning gått ur tiden och Gabriel tagit examen från konstakademin, hade han redan gjort sig ett namn i konstvärlden. Han var nu en erkänd konstnär. Hans teckningar kunde kosta åtskilliga tusen och hans tavlor det mångdubbla. Familjen hade ärvt huset. Det var numera mycket ljusare, moderniserat, mera glatt. Morbror Abrahams tavlor gick också för tusentals dollar.

Tack, morbror Abraham, du, hade Gabriel tänkt. Bah.

Tillbaks till Innehåll