|
1. Planen
Välkomna! Sitt ner! Trevligt att se er. Eller det
är ju egentligen bara enligt order. Kul att se dig,
nummer Tjugo! Och nummer Fjorton! Vi börjar!
Nummer Ett börjar sammanträdet i S.H.I.T.
organisation för Sarkasm, Hatbrott, Inbrott och
sånt och Terror.
”Vi har en förrädare bland oss!” sade Nummer
Ett. Ett allmänt skrämt mummel bland de
övriga numren hördes. De var 24 stycken,
från Nummer Ett till Nummer Tjugofem. Av någon
anledning fanns det inget Nummer Sjutton. Det fanns
naturligtvis en förklaring på det. Men jag har
ingen aning faktiskt. Nå, Numren var
företrädare och ansvariga för olika grenar
av det gigantiska, världsomspännande
brottssyndikatet S.H.I.T.
”Ja, en förrädare”, repeterade Nummer Ett.
”Och denne herr förrädare vet naturligtvis vem
jag avser! Eller hur?”
Alla i sammanträdesrummet på huvudkontoret i
Nöbbele skruvade på sig. ”Ni vet ju alla,
herrar Nummer, att vi ägnar oss åt brottslig
verksamhet, utpressning, stöld, mord, terror,
kittling, göra grimaser, ja, allt för att
skrämma andra att ge oss pengar, rikedom, makt, ja,
vad ni vill.”
”Jag skulle vilja ha några nallar”, sa Nummer
Nitton lågmält.
”Va?” röt Nummer Ett. ”Nallar!?” skrek han. ”
Nallar, hmm, tja, varför inte? Hmm. Ja, Nummer
Nitton, ja, du kan faktiskt få ta över
Nalledivisionen. Är du nöjd då?”
”Oh, ja, jag ska inte göra Nummer Ett besviken. Jag
kan till och med skicka över några nallar
sedan.”
”Hehe, tja, varför inte. Nallar är ju fina.
Hehe. Nå, för att återgå till
ärendet vi har för handen. Förräderi!”
Alla ryggade tillbaks.
”Vi vet att en av er har gått bakom ryggen, eller
bakom ledningens rygg, äh, ryggar. Hmm. Nå, jag
antar att det Numret vet det. Eller hur?”
Nummer Tretton satt skakande och blek i stol nummer 13
medan svetten rann nerför hans kinder, ner utefter
ryggen, nerför byxbaken och ut på golvet.
Nummer Tretton satt fullkomligt badande i svett.
”Jag erkänner”, nästan skrek han. ”Ja, jag
erkänner, jag har vid flera tillfällen
underlåtit att håva in storkovan vid flera
brott begångna i S.H.I.T.
s namn. Jag erkänner.”
”Aha! Hehe. Nå, Nummer Tretton. Det känns
väl skönt att erkänna. Eller hur?”
”Ja, skönt. Äntligen över. Rädslan
för upptäckt. Hålla masken på
firmafesten. Inga fiskar i present. Skönt.”
”Vadå?” frågade Nummer Ett. ”Vadå inga
fiskar? Gillar du inte fiskar, Nummer Tretton?”
”Nja, jag är vegan.”
”På så sätt. Ja, du vet Nummer Tretton,
eller ska jag säga före detta Nummer Tretton.
HAHAHA.”
”Vad var det där?” la sig nu Nummer Noll, Nummer
Ett:s assistent, i.
”Vadå? Hahaet?”
”Ja.”
”Det är mitt sardoniska skratt.” Nästan alla
utom de mer intellektuella bland numren, började
kolla Google för att ta reda på vad sardoniskt
betydde.
”Sluta med det där!” röt Nummer Ett. ”Vi ska
nu tadla vår förrädarkollega på ett
lämpligt sätt.” Ett flertal i rummet
försökte diskret googla igen, på tadla.
Nummer Ett satte handen på en stor spak bredvid
honom. Och med ett sardoniskt (för de som vet vad det
betyder) skratt, förde han framåt spaken.
”HAHAHA.”
Inget hände.
”Vad nu?” undrade Nummer Ett. Han drog en gång
till i spaken. Och återigen en gång till
när inget hände då heller. ”Nummer Noll,
vad är det här? Garanterade inte du att
stolvältarfunktionen skulle fungera till 100%?”
”Njae, inte till 100%. Men Dollarstores medföljande
manual menar att det ska fungera, så fort man gjort
ett draw i levern. Så det ska ju funka.”
”Drag i levern? Vad i helvete”, röt Nummer Ett.
”Ja, Nummer Tretton, du får verkligen ursäkta
att vi har en del tekniska problem. Vi hoppas de ska vara
lösta inom kort och att du kommer att falla ner till
krokodilgropen som planerat. Du har plats nummer ett i
kön.”
”Jag väntar gärna en stund till”, pep Nummer
Tretton.
”Eh, en teknikalitet, oh store Nummer Ett”, sa Nummer
Noll. ”Men det är inte en krokodilgrop. Det är
en alligatorgrop. Arten vi håller i våra
dödstankar, hehe, är av arten Alligatoridae, som
visserligen är en krokodilart, men en underart som
utmärks av att huvudena är bredare och kortare,
liksom att käkarna är mer U-formade och
kraftigare än den vanliga krokodilens. Nosen är
trubbigare. Och, än mer viktigare, alligatorer
kännetecknas av att de är mycket snabbare
än sin artfrände, den vanliga krokodilen. Det
var ju därför som Nummer Ett, så
föredömligt inhandlade dem.”
Nummer Ett hade sjunkit ihop, såg uttråkad
ut och trummade med fingrarna mot bordet. Han var tvungen
att trumma med fingrarna, han hade ingen vit katt att
stryka. Nummer Ett var hemligt, trodde han, allergisk mot
katter. ”Är du klar nu, Noll?”
”Ja, jag tror att jag har förklarat det
viktigaste”, sa Noll.
”För satan, Nummer Tretton väntar
otåligt.”
”Ingen brådska”, avvärjde Nummer Tretton.
”Hm”, sa Nummer Noll. ”Det är inget fel på
spaken. Den SKA fungera. Vi har satt i sladden. Och vi har
startat om den. Hmm..?”
”Eh, ursäkta”, hördes från Nummer
Tretton. ”Det finns en liten knapp här på
stolen, eller egentligen en liten, knappformad spak. En
liten en. Det står SÄKRING på den. Kan
det vara något, som man ska trycka på för
att det ska fungera? Kanske?”
”Få se”, sa Nummer Ett, och gick fram till Nummer
Tretton. Han slog om knappen, eller egentligen den
knappformade lilla spaken. Den lilla. ”Hm, det borde
göra susen.”
Oväntat och tvärt vände stolen upp
och ner, den som Nummer Tretton satt i. Exnummer Tretton
åkte med ett gällt skrik ner genom ett rör
och ner i alligator-, inte krokodil-, gropen eller
bassängen. Poolen, sa en del.
Det hördes en plask och några skrik och lite
mer plaskande och smaskande tills allt upphörde.
Nummer Ett stirrade rasande mot Nummer Noll, vansinnig
och urförbannad. ”Vad i helvete håller du
på med?”
”Oops”, sa Nummer Noll urskuldande. ”Jag skulle bara
pröva innan Nummer Ett skulle, jag menar, spaken
och... så.”
”Jag ville ju göra det där”, sa Nummer Ett
argt. ”Jaha, kamrater numros, så går det om
man inte följer order och inte gör ett bra jobb.
Ingen Pension. Ingen firmafest. Inga fiskar.” Skönt,
var det några som tänkte.
Nu hade mycket dyrbar tid gått åt till den
där stolen och allt tjafs. Jag menar, de flesta av
numren i salen var dyrbara och gjorde ju en hel del flis,
uppåt 100-200 papp per vecka. Så Nummer Ett
återkallade till ordningen.
”Jaha”, sa han och tittade på Nummer Noll. ”Om vi
skulle återgå till det vi egentligen skulle
förhandla om. Eller, förhandla, hehe, mer
beordra. Vi i ledningen för S.H.I.T. har kommit upp
med en plan.”
”Kommit på. På”, sa Nummer Noll,
petimätern. ”Kommit på. Det heter kommit
på. Kommit upp är en anglicism som inte
hör hemma i det svenska språket.” Några
sökte sig igen till Google lite försiktigt
så det inte skulle märkas.
Nummer Ett trummade åter med fingrarna mot bordet.
”PÅÅÅ!”, röt han. ”Vi har kommit
PÅÅÅ en plan. Är det någon
som är intresserad av att höra den?” Ett
nickande mummel hördes.
”Nå. Så här ligger det till. England,
som vi ju känner väl, ja, från otaliga
operationer av olika, diversifierade brott, mycket lyckade
och lönsamma, hehe. Ja, de har beslutat att
privatisera sin administration. Tja, av kostnadsskäl
kan man förmoda. Det är dyrt att hålla ett
land. Inte minst för att brottssyndikat, som till
exempel S.H.I.T. – utan att skryta – utövar
utpressning, stölder och olagliga övertagningar
av engelsk egendom. HAHAHA.” Hans sardoniska skratt,
mumlade numren sinsemellan.
”Nå, till den ändan.” Nummer Ett tittade
på Nummer Noll, som bara ryckte lite på
axlarna. ”Till den ändan har den engelska
drottningen, eller om det är parlamentet, de vet
väl inte själva, beslutat att den engelska
guldreserven, också ska privatiseras. Den ska
löna sig, tänker de. Så, till den
ändan, ska den flyttas till ett land, som har en
mycket mer förmånlig lönestruktur. D v s
ett land där löner inte betalas ut i någon
utsträckning. Och om det görs, i snålt
tilltagna doser. Det här gillar England. En billig
guldreserv är den bästa huvudkudden.”
”Eh, ett rent samvete är det väl..? Den
bästa huvudku...”, tystnade Nummer Noll. Nummer Ett
glodde argt på Nummer Noll.
”Nå, om jag får lov att fortsätta utan
av bli avbruten på det mest... Jo, det är
här vi kommer in, vi i S.H.I.T. Guldreserven ska
flygas från ett militärflygfält i
mellersta England till detta lilla billiga land
någon gång i nästa vecka. Allt i en
Hercules. Detta är ju som en direkt inbjudan till ett
brottssyndikat som S.H.I.T. Maffe. Med smör på.
Som att ta tårta från ett barn.” Nummer Noll
höjde armen lite, men sänkte den efter en arg
blick från Nummer Ett. ”Och, kära vänner,
vet inte S.H.I.T. när detta ska ske och vart guldet
ska? Johodå. Självklart. Alla detaljer har vi.
Vi vet när. Vi vet varifrån. Vi vet vilken tid.
Vi vet vart det bär av. Vi vet vad kapten heter. Vi
vet allt. Hmm, vi vet allt? Skulle kunna bli en slogan
för S.H.I.T. Måste ta upp det på
styrelsen nästa gång.”
Hur ska det gå till, undrade numren och mumlade
och viskade sinsemellan.
”Detaljerna kommer att distribueras i god tid före
aktionen, som ledningen har valt att kalla Operation
Guldlock.
”Oh”, sa Nummer Nitton. ”Nallar”.
”I stort sett”, fortsatte Nummer Ett, ”går planen
ut på att vi på något sätt byter ut
besättningen till några av de våra och,
tja, kapar planet med allt guld och flyger det till
vår hemliga bas. Nummer Nio får ta hand om
det, som varande specialist på kapningar."
”Inga problem, chefen”, sa Nummer Nio med stort
självförtroende.
”När vi sedan kapat guldplanet och landat det
på ett säkert ställe, obekant för
alla andra än oss i S.H.I.T. kommer vi att utöva
utpressning mot England. HAHAHA.” Alla kände igen det
skrattet. ”Vi kommer att begära en stor, mycket stor
lösensumma för guldreserven. Mycket stor.
HAHAHA.”
Alla numren satt stilla och tänkte, tittade
på varandra, rynkade på pannorna och undrade
lite. Nummer Tio lyfte handen.
”Jaha, vad vill Nummer Tio?” sa Nummer Ett.
”Jo, en liten detalj bara. Jag undrar. Och flera av mina
kollegor. I det här rummet. Vi undrade lite om, ja,
om vi nu har guldreserven. Enligt ledningens plan.
Då frågar man sig ju, hehe. Ja, att om vi har
guldet redan. Varför skulle vi begära en
lösensumma för det? Jag menar, i stort sett.
Ehh...”
”Ifrågasätter du ledningens plan?”
Nummer tio skakade på huvudet. ”Tror du att
ledningen inte vet vad ledningen gör? Är det det
du tror, Nummer Tio?”
Nummer Tio började svettas och tittade oroat
på stolens säkringsmekanism. ”Ne-ej, då.
Överhuvud taget inte”, svettades Nummer Tio fram.
”Men om man redan har alla ägg i korgen, då...”
”I samma korg”, sa Nummer Noll. ”Ha alla ägg i
samma korg.” Han tystnade efter en blick från Ettan.
”Detta, käre Tio, denna Operation Guldlock, är
noga uträknad och planerad in i minsta detalj. Om det
är något vi inte behöver undra över
är ledningen kompetens vad gäller brott av
allehanda slag. Bra så, Nummer Tio?”
”Självklart, Nummer Ett”, sa Nummer Tio
lättad.
”Nå, alla ska få sina enskilda orders, eh,
ordrar, orderna...” Han tittade på Nummer Noll, som
inte sa något. ”Nå, i god tid före
operationen. Är det klart?” Alla nickade.
”Jaha, om ingen har något mer?” Nummer Ett tittade
särskilt på Nummer Noll. ”Om ingen har
något då går vi och fikar.”
Alla numren, utom då olycklige Nummer Ex-Tretton,
gick ut från sammanträdesrummet och in i
fikasalongen där det bjöds på, ja, fika.
Ja, wienerbröd. Sån där tårta, du
vet med choklad och jordgubbssylt. Mmm. Jag vill nog ha en
konjakskrans. Jag kan berätta om hur ordet
wienerbröd kom till. Åh nej. Det finns väl
te, oolong helst? Och som grädde på moset,
hehe, kan jag berätta om Sachertårtans
tillkomst. Suck. Undrar om det finns Battenbergkakor?
2. Offren
Ungefär samtidigt, som sammanträdet
pågick hos S.H.I.T. Eller, förresten exakt
samtidigt, klockan 14.00 till 14.35 (2.00–2.35 PM), men i
London, träffades chefen för försvaret,
eller Waitrose War and Food Ltd numera och chefen för
nyligen ombildade och privatiserade MI7-Eleven.
De samtalade om den stora operationen att flytta,
eller ombasera, den engelska guldreserven. Operationen
kallades Silver Bear (Nummer Nitton skulle bara veta. Och
det fick han ju så småningom).
För att förklara, försvaret hade blivit
alldeles för dyrbart, så det bestämdes att
det skulle privatiseras, för större
lönsamhet. Waitrose hade lagt det bästa budet
och dessutom stod det för kvalitet, då firman
visserligen sålde samma smörja som övriga
dagligvaruhandlare, men man sålde det till betydligt
dyrare priser. På det sättet slapp man ju
också slöddret, det fattiga slöddret. Det
gav en sorts kvalitetsstämpel åt
försvaret, eller som det hette nu Waitrose War and
Food Ltd.
På samma sätt hade
underrättelsetjänsten resonerat och av
lönsamhetsskäl privatiserat gamla hederliga,
eller ohederliga, skulle en del säga, MI7. Det hade
nu blivit MI7-Eleven. Varför det hette så
är dessvärre hemligstämplat, klass A.
Nå, för att återgå till den
spännande historien, eller tråkiga, skulle en
del säga. Chefen för WWF (cool akronym, va?)
Brigadör General Sir M. Sisteman-Sttrongh och
MI7-Elevens chef Lord Pussydick satt på
Sisteman-Sttronghs rum på amiralitet och planerade i
stora drag Operation Silver Bear, den om att relokalisera
guldreserven, till ett mindre, billigare land.
Landet var redan valt och hade accepterat att
överta ”lasten”, som den skulle kallas. Den skulle
förvaltas för ett arvode att betalas ut till de
sju rikaste familjerna i landet. Detta för att
säkerställa säkerheten och främja de
båda ländernas goda relationer och landets
välstånd, underförstått då
för de sju familjerna.
”Nå, på så sätt”, sa Sir
Sisteman-Sttrongh, ”Så här ska ska operationen
utföras. Vi har planerat mycket noga, kan jag
försäkra dig, min gode Pussydick.” Pussydick
nickade. ”Nå, på så sätt. Vi
kör ”lasten” i beståndsdelar av tackor,
från London till Mannering, du vet det gamla
oanvända militärflygfältet i
Buckinghamshire, fyller Herculesplanet och kapten Stricken
och hans besättning flyger det helt enkelt till det
lilla landet, lastar av och flyger tillbaks. Klart. Vad
kan gå fel?”
”Njae, min käre Sisteman-Sttrongh, saker kan
gå fel”, protesterade Lord Pussydick. ”Vi har
indikationer på att möjligheten för att om
fel parametrar inträffar och slumpartade
händelser skulle komma att ske, då
eventuellt, baserat på både signal-
såväl som underrättelsespaning,
något skulle kunna sätta, som man säger,
en käpp i hjulet, få silverbjörnen att
falla eller åtminstone darra.”
Sisteman-Sttrong satt som ett outrätat
frågetecken. ”Nå, på så
sätt”, sa han.
”Vi har från tämligen säkra
källor”, fortsatte Lord Pussydick, ”att ett visst
brottssyndikat, som ska förbli oomnämnt för
tillfället, planerar ett övertagande, d v s
begå en ren stöld för att tillskansa sig
”lasten”. Mycket säkra källor, eller ja,
tämligen.”
”Nonsens”, sa Sisteman-Sttrongh. ”Nå, på
så sätt. Vi inom WWF tror överhuvud taget
inte på några problem. Vi har undersökt
saken mycket noga. Vår man i världen, så
att säga, har inte fått några
indikationer på att det skulle, som man säger,
vara foul play i görningen. Och jag, och ledningen,
litar fullkomligt på Barry, ehrm, vår
underrättelseofficer.”
”Nå, nu är ju kanske inte försvaret
så bra på just underrättelser medan vi
inom MI7-Eleven är experter, mer eller mindre
experter. Jag föreslår att vi bygger upp en
särskild grupp, en kommitté, som ska bevaka
hela operationen och säkerställa säkerheten
på ett säkert sätt. Känns det
säkert?”
Brigadör General M. Sisteman-Sttrongh tänkte
ett tag och sa till sist: ”Nå, på så
sätt. Jag ska göra dig till lags. Vi
tillsätter en expertkommitté för att
säkerställa säkerheten. Waitrose har en hel
del förmågor. Du har väl också
några kompetenta?”
”Jo då”, svarade Lord Pussydick. ”Jag tror att den
här operationen Silver Bear kommer att krönas
med framgång, min käre Sisteman-Sttrong. Allt
är klart att köra på onsdag nästa
vecka.”
”Onsdag?” invände Sisteman-Sttrongh. ”Torsdag,
menar du väl?”
”Javisst ja, torsdag menar jag.”
”Nå, på så sätt. Då är
vi väl klara? Då tar vi te.”
”Nå, på så sätt”, sa Lord
Pussydick. Brigadör Generalen log uppskattande. De
båda gick ut från kontoret och in i tesalongen
för att fika, eller som man säger i London, ta
te.
Ja, danish. Såna där roly-polies. Kanske en
rejäl fruit cake. Mmm. Jag kan berätta om hur
Battenberg kom till. Suck. Har de scones, tror du, med
clotted cream och jam? Mmm. Undrar om det finns kaffe?
Eller princess cake. Mmm.
3. Operationen
Kapten Stricken och hans besättning höll
på att förbereda flygningen till det lilla
landet. Man hade plottat en route där Herculesen
skulle mellanlanda i Gibraltar och då ockå
byta besättning för vidare färd. ”Lasten”
fanns ombord. Det var mycket ”last”.
Parking Brakes – ON – Landing Gear Lever – DOWN – Flaps
up – Checked – Probe Test – Checked – Window Heat –
Checked – Position Lights – ON – Throttle – IDLE. Ja, de
läste checklistan, som ju alla flygare gör
när de anänder ombord, före motorstart,
före taxning, före Take Off, efter Take Off,
före störtning, när lamporna blinkar, etc,
etc.
Samtidigt förberedde sig den nya besättning I
Gibraltar. De checkade in på WWFs bas. Men det var
S.H.I.T.-personal. Den ordinarie besättning hade
dagen innan fått ”nya order”. De skulle
inställa sig på WWFs högkvarter i London
på fredagen, dagen efter flygningen. Vad
förvånade de skulle bli, både
besättningen och WWFs ledning. Hihi.
Att ett byte hade kunnat ske berodde på Gerry,
Gerry som serverade i tesalongen på amiralitetet.
Han var en högt utbildad S.H.I.T.-agent och hade
infiltrerat högkvarteret, så själv han
var. Han hade öron och lyssnade, han hade
avlyssningsapparatur, slutledningsförmåga,
simultankapacitet och uthållighet, fiffighet,
snabbhet. Han kunde slåss, skjuta, skära (med
kniv bl a, men också av halsar) och förklä
sig, inte märkas och, inte minst, han kunde
sammanställa en rapport lika lätt som du och jag
monterar ihop en Ikeamöbel.
Utbildning var en av S.H.I.T.s grundstenar. Som det stod
i verksamhetsplanen, fiffigt formulerat ”Vår
verksamhet ska kännetecknas av hög kompetens,
hög kvalitet, kundnöjdhet, måluppfyllelse,
att vi ska ha konkretiserade inriktningsmål med
välformulerade tillhörande strategier och
åtgärder, ha en i sann ickedemokratisk anda
tillsatt nämnd, med uppgift att ha en systemledarroll
och som i en egenregi redovisar organisationens budget,
samt gott fika. Planen ska kontinuerligt utvärderas,
uppdateras och användas till grund för
erfarenhetsåterkoppling, nulägesanalys och
framtidsplanering”.
S.H.I.T. var en välrenommerad verksamhet och
organisationen hade vid senaste Robért-galan vunnit
åtskilliga Robérts. Man hade vunnit pris
för Bästa Brottssyndikat Totalt
(prestigepriset), men också för Bästa
Utbildningsfunktion, Årets Ledare, Bästa Fikat
och för Bästa Verksamhetsplan. Om ni vill ha ett
brott utfört, vilket som helst, vänd er med
förtroende till S.H.I.T. Vi tar ingen skit!
Välkomna! Uppmärksamheten med alla
Robért-priserna gjorde att S.H.I.T. hamnade
på förstasidan i ”Crime Today”. Två
gånger.
Nå, utbildningen på organisation var
ypperlig, förstklassig, bäst i branschen och
kännetecknades av hög kompetens och kvalitet
samt gott fika.
Dock hade revisorerna för förra årets
budget- och årsberättelse gjort vad de kallade
”en notering” för att de planerade skyhöga
vinsterna man budgeterat för inte hade
uppnåtts. Därför hade man gjort vissa
åtstramingar, indragningar, nedskärningar,
borttaganden, personalinskränkningar eller som man
sa, effektiviseringar. Man hade dragit in
Sachertårta på fikat. Det skulle väl
göra susen. Sedan hade man sparkat på flera
anställda. Vänligt men bestämt, dock, men
ändå sparkat, kompetent och kännetecknat
av hög kvalitet.
Gerry var den fulländade onde agenten. Han jobbade
som sagt i tesalongen på amiralitetet i London och
hörde allt, eller i varje fall mycket, norpade
åt sig dokument, stal några av de fina
pennorna Waitrose hade köpt billigt från The
Peoples Nearly Democratic Republic of China och han kunde
göra slutledningar om de operationer, som WWF och
MI7-Eleven planerade. Och ändå, ändå
var det knappt någon som visste att Gerry jobbade
där. Han smälte in i bakgrunden. Just det han
kunde smälta in perfekt också. Och i ett
café passar ju just i bakgrunden. (Fattar ni,
bakgrunden, ni vet, som man gör kakor av, men
också att man inte syntes typ. Suck. Att man ska
behöva förklara allt).
S.H.I.T. hade därför all inormation om
Operation Silver Bear, som just hade inletts med den
där läsningen av checklistan i cockpit (numera
Flight Deck) i Herculesen på Mannering. Gerrys
rapport var fullödig, tydlig, välformulerad,
konkret, av hög kvalitet och rik på nyanser
(han var naturligvis en hejare på att fomulera sig
också. Ja, jävlar vilken kille!)
Samtidigt checkade, som sagt, S.H.I.T.s falska, hehe,
besättning in i Gibraltar och väntade nu bara
på att WWFs C130 med reg nr Teddy Bear Seven Eleven
från Extra Super Special More Than Secret Operations
Command (E.S.S.M.T.S.O.C), skulle landa i Gibraltar.
Förutsättningarna var enligt METAR
(flygväderrapporten) för LXBG. 061050Z AUTO
34013KT 9000 FEW021/// BKN033/// OVC053/// 01/M05 Q0982
RESHUP=. Det betydde att G-TBSE skulle komma in från
Medelhavet för att landa på bana RWY 27. Mycket
sån där intressant flyginfo, eller hur?
Snart kunde man skymta G-TBSE på Short Final.
Landningsljusen skymtade bland molnen. Besättning
hade läst Before Landing Checklist. Flaps down – SET
– Landing Gear – Down and locked, 3 Green – Landing
Clearance – Received – Checklist Complete.
Mjukt landade kapten Stricken Herculesen på
Gibraltars flygplats. Bilarna köade på
ömse sidor av landningsbanan innan de kunde passera
över den till Gibraltar resp. Spanien. Han taxade in
till parkeringsplatsen vid den lilla flygvapenbasens HQ,
ett skjul mer eller mindre numera. Men de hade gott te.
Och tilltugg.
S.H.I.T.s besättning hade fikat och de var beredda
att flyga Herculesen till dess slutliga destination. Men
det var inte det lilla landet. Nänä.
Hähä.
Besättningen på G-TBSE landade snyggt,
kompetent och med hög kvalitet på Uråsa f
d militärflygbas. Eller som S.H.I.T. kallade det med
en vink åt det förflutna ”27”. Kaptenen taxade
in i den hemliga hangaren, eller som de kallade det
tjugosjuset, hehe. Han stängde av motorerna och
propellrarna slutade långsamt rotera. NU hade
S.H.I.T. Storbritanniens hela guldreserv i förvar. Nu
skulle här förhandlas. Eller rättare sagt
utpressas. HAHAHA. Vad nu då? Ett sardoniskt skratt?
Javisst. Nummer Ett kunde inte hålla sig. Han ville
se och ta i allt guldet. Han älskade guld. Vem
gör inte det? Tja, kanske då en som inte gillar
guld.
”Oj, så mycket guld har jag inte sett sedan jag
sist såg så mycket guld.” sa han. ” Och det
var länge sedan, typ.”
”Ja”, sa Nummer Noll, assistenten. ”Tänk så
mycket guld man skulle kunna köpa för det, om
man hade det.”
”Jamen, det har vi”, skrattade Nummer Ett. HAHAHA. ”Det
här måste firas med fika. Och, tillade han, MED
Sachertårta, för en gångs skull. För
att fira.” Alla jublade. Det gjorde även den lille
oansenlige flygplansmekanikern Theodore Raitor (Mr T,
kallad eftersom han hade engelskt ursprung. Han hade
även örsprång ibland. (Irrelevant info.)
Vad S.H.I.T. inte visste var att Theodore var en
särskild specialagent anställd av Amiralitetet,
alltså WWF och MI7-Eleven. Han var liksom sin
kollega Gerry en blek person, oansenlig, i skymundan,
gjorde inte stort väsen av sig, jobbade på utan
anmärkningar, gjorde ett bra jobb och smälte in.
Insmältning är en ypperlig egenskap för en
hemlig agent.
Föga anade S.H.I.T. vad denne man och agent skulle
kunna göra för att sätta allt vad
käppar är i hjulet för Operation Guldlock.
Fredag morgon klockan 8.30 på Amiralitetet i London.
Fyra flygare tillhörande RAF inom WWF anmälde
sig enligt order.
”Vi står redo för nya uppgifter”, sa kapten
Benjamin ”Ben” Jerry inför ett par förbluffade
chefer, Brigadör General Sir M. Sisteman-Sttrongh och
Lord Pussydick.
”Vad i helv...”, sa Sisteman-Stttrongh. ”Vad gör ni
här? Ni ska ju vara i det lilla landet. Eller
på väg hem igen.”
”Vi blev ju utbytta och fick nya order. Här är
vi enligt order.”
”Få se”, sa Lord Pussydick. ”Helvete,
Amiralitetets arkivbeständiga officiella skrivpapper.
Med era orders, ordrar, ordens, orderna, hmm... Vad i
helvete kommer det ifrån. VI har inte skrivit det.
Det är inte våra underskrifter. Eller hur,
Sisteman-Sttrongh?” Han visade papperet för Sir
Sisteman-Sttrong, som skakade på huvudet. ”Det
liknar det. Men det är det inte. Vänta lite. Se
här nere. Hmm? Ser du Sisteman-Sttrongh. Längst
ner.” Sisteman-Strongh nickade.”./. Kopia till Nummer Ett.
./. Kopia till Hemliga Arkivet.”
”Nå, på så sätt. Ser faktiskt ut
som S.H.I.T.”
”Verkligen, min käre Sisteman-Sttrongh. Nu sitter
vi, om uttrycket tillåtes, verkligen i skiten. Omma
Gadd.”
”Nå på så sätt”, fortsatte
Sisteman-Strongh. ”Jaha, då börjas det igen.
Jag kommer så väl ihåg operation
Strykbräda, för, låt se, ett par år
sedan. Det skulle inte förvåna mig om vi inom
kort får en påringning från
Nummerbyrån.”
”Haha, fyndigt, min gode S. Men vilken fasa. Vilka
kostnader. Vilken nesa. Vilka problem. Vad ska
premiärministern säga? Vad ska drottningen
säga? Ja, förutom vilket fint väder vi
har.”
”Nå, på så sätt. Vi kan väl
inte göra mer i nuläget. Bara vänta.
Då kan vi väl gå och ta te.”
”Utmärkt idé, min käre Brigadör
General. Utmärkt, en kopp te är vad man
behöver nu. Ja, egentligen alltid. Men just nu nu.”
4. Utpressningen
I det stora sammanträdesrummet satt ledningen
för S.H.I.T. och förberedde utpressningsmomentet
då man skulle ringa upp England och begära
lösensumma för guldreserven. Ledningen hade
diskuterat summans storlek. Den borde vara avsevärd,
föreslog Nummer Femton, företrädare
för den falangen. Nej, egentligen jättestor,
hävdade en annan grupp. Men vi kan inte vara för
hårda, tyckte en annan. England är ju en av
våra stora, fasta kunder, förklarade man.
Glöm inte, till exempel operation Strykbräda. De
flesta nickade igenkännande. Ja, det är
rätt, tyckte man. Den gjorde man rätt mycket deg
på. I alla avdelningar.
”Jaha”, sa Nummer Ett, ”vi företar väl
omröstning då om vilket alternativ vi ska
välja. För alternativ 1 väljs A, för
alternativ 2 väljs B och för, få se,
alternativ 3 väljs då C. Så, låt
oss gå till omröstning.”
Mummel i salen. Demokrati. Jo, jag tackar jag.
Omröstningen började.
”Här är resultatet från Nummer
Två. Vi ger alternativ C 1 poäng. Alternativ B
får 2 poäng. Och vi ger alternativ A 3
poäng!”
”God kväll, Nummer Ett och ni andra. Här
är resultatet från Nummer Tre. 1 poäng
går till alternativ B, 2 poäng får
alternativ A och slutligen alternativ C får 3
poäng. Detta avslutar poängen från Tre.”
Ja, så där höll det på några
dagar, kändes det som. Oändliga
poängutdelningar, till synes helt i onödan.
Dessutom sedvanligt krångel då fel poäng
delades ut till fel alternativ. Ett otal tekniska problem
med den poängtavla man köpt eller
införskaffat, hehe, från gamla Eurovisionen.
Nummer Noll hade fullt upp med att ändra, fixa och
ordna så hela poängstrulet blev
någorlunda rättvisande.
Så till slut kunde då Nummer Ett meddela
vilket alternativ som vunnit. Jaha, inte oväntat blev
det alternativ C, vilket var det alternativ styrelsen
föreslagit.
”Ja”, sa han, ”alternativ C har vunnit. Det blir den
summa vi väljer att utpressa, eller som vi erbjuder
England att betala. Och den summa som ledningen
föreslagit. Vi hade ju valt det alternativet
ändå, så det var tur att det blev det.”
Aha, tänkte flera Nummer och nickade menande åt
varann. Skendemokrati. Bättre än ingen, tyckte
några.
Så hade man bestämt sig för en
lämplig summa. Och man rådgjorde om vilka
alternativ, vilka utpressningsmetoder, man skulle ta till
om landet tvärt vägrade, eller förslog en
lägre summa. Man skulle inte acceptera det utan hota
med USA eller Ryssland, eller Kenya. Kenya? Ja, den
åttonde familjen där gjorde faktiskt det till
en lukrativ möjlighet, på något
sätt. Nå, på så sätt.
Alla i nummerbyrån, hehe, var nöjda och
såg fram emot att öka organisationens
välstånd. Hmm, kanske Sachertårta igen.
Och inte minst över att få en rejäl bonus
och komma i en bättre position inför
lönesamtalet i höst. Nöjda gick alla numren
till kaffesalongen för att fika.
Alla numren satt spända och väntade på att
utpressningen skulle börja. Nummer Ett slog
högtidligt numret till England. Efter ett par
signaler svarade en mekanisk röst Välkomna till
Kungariket Storbritannien. Om du vill betala skatt, tryck
1. Om du vill ansöka om jobb i England, tryck 2. Vill
du höra en gammal klassisk engelsk och rolig
historia, tryck 3. Vill du höra mer om Monty Python,
tryck 4...
Ja, så där höll det på ett tag.
England hade valt att effektivisera och göra
mötet med England mer kundvänligt och valde att
installera det mest avskräckande och ineffektiva man
kan tänka sig, en mekanisk röst som rabblade ett
oändligt antal val, så man till slut skulle
lägga på och inte störa mer. Men då
kände inte England S.H.I.T. Fast det gjorde de ju. De
hade haft affärer ihop förr. S.H.I.T. höll
ut tills man kom till val 38. Om du vill utpressa England,
tryck 38. Nummer Ett tryckte 38. Rösten sa Du har
kommit till avdelningen för mottagande av
utpressningar och annan brottslighet, D.R.B.C. Just nu
är det många som ringer D.R.B.C. Men vi tar
emot ditt samtal så fort som möjligt. Du
är placerad i kö och har nummer – fyyra – i
kön. Stanna kvar. Ditt samtal är viktigt
för oss. Så spelade England, visserligen
engelsk, men ändå tradig muzak.
”Vi står i kö”, förklarade Nummer Ett.
”Vi kanske skulle ringt tidigare på morgonen.”
”Eller sent på kvällen, då är det
färre utpressningar, har jag hört”, sa Nummer
Tio.
”Mm. Mm”, nickade Ett.
Så hördes till slut en röst
”Välkommen till Englands avdelning för
mottagande av utpressningar och annan brottslighet,
D.R.B.C. Marcus Press, tjänstgörande
utpressningsmottagare. Vad kan jag hjälpa till med?"
”Det här är S.H.I.T.”, sa Nummer Ett. ”Vi
pressar ut England.”
M. Press sa luttrat ”Javisst. Vilken summa rör det
sig om?” Han fick summan och sa ”Då måste vi
vända oss till Större Affärer. Var god
dröj.”
”Men, va fan”, utbrast Nummer Ett. ”En kö till.
Suck”.
Flera av numren suckade också och någon sa
att, där har du resultatet av effektiviseringar.
Öka bara administrationen så inget fungerar.
Klart. Numren nickade och höll med.
Efter en oändlig tidsrymd svarade en officer av
något slag ”Hur stor var utpressningssumman sa ni?
Vem talar jag med förresten?”
”Namnet är irrelevant”, svarade Ett. Ett flertal
nummer googlade och nickade sedan uppskattande när de
förstod irrelevant, hehe. ”Vi har Englands guldreserv
på vårt hemliga ställe. Hela. Vi kommer
att ge er utpressningssumman på den infällda
skylten nere till vänster.”
”Höger”, sa Nummer Noll.
”Höger.”
Noll tryckte in summan.
”Jaha”, sa officeren. ”Ringer ni hit för den
summan? Den kunde D.R.B.C. ha expedierat utan vidare.”
”Vad då?” undrade Nummer Ett. Få se!” Summan
på den till höger infällda skylten visade
Pund: 19.23. ”Vad i helv... Nitton spänn!? Vad
gör du Noll? Kan du inte räkna?”
”Eh, tekniska problem. Igen”, sa Nummer Noll. ”Vi skulle
nog ha köpt Rolex i alla fall. Dyrt, men
pålitligt. Men du skulle absolut ha Ryanair-skylten.
Och de går ju bara till 19.99. Skulle sagt det
då, men... Och dessutom skriva, menar du nog, inte
räkna, man skriver in summan.”
Nummer Ett slet sitt hår och suckade. Tungt.
”Gör nåt åt det...”
Noll skrev in summan och sa ”Jaha, NU skrev jag in det,
hehe.”
Ett såg inte det lustiga i det. Undra på
det, hela S.H.I.T.s prestige stod på spel. Ett
välrenommerat toppbrottssyndikat som det strular
för, som inte ens kan hantera ett enkelt
utpressningsfall. Prestigeförlust. Suck.
Ja, nu hade dock England den riktiga utpressningssumman.
Svaret från England lät inte vänta
på sig. NEJ! Klart och tydligt NEJ!
”Jag vill påpeka”, sa Nummer Ett, ”att om inte ni
vill betala går vi till en annan aktör, en
Englands fiende till och med, kanske.”
”Gör det”, sa England kort. Nummer Ett tvekade
lite. Vad nu? Blankt nej?
”Om ni har finansiella svårigheter kan vi ordna en
avbetalningsplan till en attraktiv ränta. Om ni
behöver...?”
”Vi behöver fan ingen avbetalningsplan. Vi är
England. Förresten”, fortsatte officeren, ”har ni
verkligen Englands guldreserv i ert gömställe,
Uråsa.
Nummer Ett satt tillintetgjord. Visste de om
Uråsa? Va sjutton. Inte numret. Den lätta
svordomen.
Så sa officeren ”Ursäkta, men vi måste
gå till reklam. Sitt kvar. Vi är straxt
tillbaks.” Va, tänkte Nummer Ett t o m Nummer
Tjugofem. Reklam? Javisst, ja, hela England,
Storbritannien, drivs ju kommersiellt. Då är
det helt nödvändigt att ha massvis med
inkomster, intjänade på alla sätt för
att kunna finansiera reklamfilmerna och så. Och
bonusarna till topptyperna. Dessutom ska ju
högerpolitikerna kunna säga att vi sänker
skatten. För topptyperna i alla fall, i mindre text.
Nummerbyrån väntade. Lika långa
reklamavbrott, som på trean, fyran, femman, sexan,
sjuan, åttan, nian, tian, elvan och tolvan.
Outhärdligt. Nummer Ett var nästan beredd att ge
upp allt. Det här gick inte riktigt enligt planen.
England kom tillbaks. Officeren sa ”Före pausen
ringde S.H.I.T upp för att utpressa oss, England. Man
begärde först en löjligt liten summa, men
ändrade sig sedan till en större, mer
respektabel. Straxt före pausen sa England nej till
att betala den. Vi avslöjade också att vi vet
var den engelska guldreserven befinner sig. S.H.I.T. blev
förbluffade. Vad ska nu hända?”
”Uråsa?” sa Nummer Ett. ”Hur vet ni det?
”Vi har våra sätt, våra
tillvägagångssätt och metoder. Metoder och
tillvägagångssätt. Har ni kontrollerat
guldlasten på senare tid?
”N-ne-ej”, stammade Ett. ”Men det är säkert.”
”Säkert?” Officeren småskrattade. ”Jag kan
rapportera nyheter då för er. Vad roligt. Era,
hehe, guldtackor, innehåller de guld? Njae, kanske
inte så mycket guld som fastmer likkistor. Ja,
visserligen små, men likväl kistor.
Guldmålade. Hehe, likväl...”
Nu satt Nummer Ett, likt sin kontrahent
Sisteman-Sttrongh, om ni kommer ihåg, som ett
outrätat frågetecken. Likkistor?
”Ja”, fortsatte officeren oförtrutet, ”kistor.
Uråsa ägs ju av ert ”företag”
Träfrack i Öst, en del av International Wooden
Dress Coat Ltd. De tillverkar, som ni vet, som en front,
kistor, kistor i alla storlekar, små, stora,
mellanstora, mellansmå, extra stora, extra, extra
stora o s v. Det som ni S.H.I.T. tror är guldtackor
är nu små kistor för hamstrar,
småfågel, dansmöss o dyl. Haha. Hi.
Kunde Nummer Ett ha blivit mer outrätad skulle han
vara det. Han var paff. Han var häpen,
förbluffad, förvånad, konfys,
mållös, konsternerad, tillintetgjord, ja,
massvis med sånt man kanske måste googla
på.
Ett meddelande kom in som sa att en intern
undersökning hade visat att England hade rätt.
S.H.I.T. var, faktiskt rättmätiga, ägare
till tiotusentals små likkistor för
smådjur i en Hercules på Uråsa
flygfält.
Och, som för att strö salt i såren hos
Nummer Ett, troligen snart ex-nummer Ett, sa England helt
lakoniskt ”Guldreserv, guldsmescherv, bla, bla. Guldet
är egentligen inte värt så mycket för
England. Vi har våra reserver i Shitcoins, en
sån där krypterad valuta, som inte låter
sig stjälas så lätt. Inte så
länge vi har Multi Global On-Line Security Corp. som
övervakar och skyddar alltihop.
Nummer Ett sjönk ihop. Detta var slutet. Slutet.
5. Avrundning
Nå, vad hade hänt med guldet. Jo, vår
vän T. Raitor, Mr T, flygmekanikern på
Uråsa, som ju var en toppagent för England hade
bytt ut alla guldtackorna mot de små
smådjurskistorna. En hästjobb i
smådjurens värld för en ensam agent. Han
hade fyllt var kista med sand för att få samma
tyngd ungefär. Guldtackorna hade skeppats till
England, som en leverans av smådjurskistor. Bytt
är bytt, kunde någon tänka.
Nummer Ett hölls fullt ut ansvarig för
misslyckandet av Operation Guldlock. Han fick betala ett
pris, 19.23 pund. Men han blev också avsatt men inte
sparkad. Ett blev hastigt och lustigt – nå, kanske
inte för Nummer Ett just – nya nummer Tretton. Han
såg med skepsis på stolen, som han ju visste
var liksom vändbar vid vissa tillfällen. Och vad
skulle frugan och barnen säga. De fick ju
skämmas.
Nya Nummer Ett installerade sig i Nöbbele. Det var
vår insmältande vän från tesalongen
i London, vår vän Gerry, toppagenten, den
högutbildade, fullt kompetente och förmodligen
den rätte mannen på den rätta platsen.
Detta trots att han ju skulle leda och förorsaka
mycket orätt i framtiden, som ledare för
S.H.I.T.
Gerry visste också att Multi Global On-Line Security
Corp. var en del av S.H.I.T.
|
