Själv kom jag in i
Brandspelet efter påsk 1988. Grotteatern sökte
manliga amatörskådespelare till sommarspelet. En
arbetskamrat drog med mig. Jag var ju ingen
skådespelare men...det lät ju spännande.
 Snart blev jag
påverkad av den stämning som uppstår
när en stor skara människor arbetar mot ett
gemensamt mål med ett roligt, spännande,
intensivt, konstnärligt projekt. I början
förstod man inte vad Frank Kelber, regissören,
menade med mycket, varför vi först gjorde på
ett sätt och sedan på ett annat, vad läsart
var, vad sticka var för något. |
Hur skulle man hålla reda på sina
få repliker, hur skulle de sägas egentligen, vad
betydde de? Hur i helskotta skulle 200 personer kunna
samarbeta? Hur skulle det kunna bli likadant varje
föreställning? Tänk om inte alla var där
när det var dags för föreställning? Hur
skulle man hinna till den 25 juni?
Allt jobb som jag
sedan dess lärt mig krävs för att det
överhuvudtaget ska kunna bli en
teaterföreställning slapp jag då, jag bara
repeterade. Det var jobbigt nog, flera gånger i
veckan, varannan helg. Varje dag den sista tiden före
premiären... |
|
|
 
|
Manus skulle skrivas. Det blev
inte godkänt av Grotteatern. Panik! Frank Kelber tog
tag i det och skrev ett nytt manus för Spelet på
tre veckor. Och vilket bra manus det blev. Ett manus inte om
en brand i första hand utan om mötet mellan den
nya och gamla tiden, mellan fattiga och rika, och som
röd tråd Livsdrömmen.
Scenografi skulle
byggas. Hur visar man en brand utan att bränna upp
scenografin, den skulle ju användas fler gånger?
Spelplatsen indelades i fyra olika scenerier; fängelset
(förstås),
|
änkehuset (fattighuset),
Hoppets gränd (arbetarklassen) och Torget (medel- och
överklassen).
Fängelset
behövde inte byggas. Hoppets gränd och
Änkehuset byggdes med rum och skorsten. Torget var
gården med sitt grus dit människor skulle
strömma för att träffas, demonstrera, roa
sig, förfäras över branden. Sven-Olof
Eriksson, scenografen, löste allt med trä, rep,
tjära, färg och en enorm yrkesskicklighet och
många villiga händer att bygga.
|
|
|
 
|
| Kläder skulle ordnas.
Kläder från 1800-talet för 200 personer!
Säg snabbt varifrån man får det. Man
lånade, köpte, sydde upp, ändrade, sydde om,
la ut, drog in, skådisarna tog med egna gamla
kläder. Hattar hyrdes, köptes, lånades,
tillverkades. Hur alla kläder ordnades till
premiären är en gåta om man inte visste att
det handlar om skicklighet, fiffighet, tur, tjat, en massa
telefonsamtal och dygnet-om-arbete. Illusionen blev
fullständig; från gummans sjal till
borgmästarens vargskinnspäls.
|
Rekvisita skulle ordnas fram. Samma metod som
med kostymerna. Skådisarna fick ta med egna gamla
grejor. Själv tog jag med ett par av mormors
järnkittlar och en vattenskopa. Sedan lånades,
hyrdes, köptes, tillverkades alla de små grejor
som behövs och används i livet.
|
|
  |
| Så här håller
det på för att det ska bli en
teaterföreställning av Brandspelets format.
Arbete, skicklighet, fiffighet... Det går inte att
beskriva allt som måste göras. Och hur man
håller ihop allt är helt obegripligt. Men
producenterna Ulla Bergqvist och Anna Thelin lyckades.
|
De och många, många andra jobbade
hårt med Källforskning, Affisch, Program, Teknik,
Musik, PR, Foto, Scenografibygge, Rekvisita, Ekonomi, Smink,
Barnrepetitioner, Dans, Gyckleri, Sånger,
Pauscafé, m m m m .......
|
|
|
|
|
|
|
|
