|
Att i detta enorma projekt nämna skådespelarprestationerna vore inskränkt. De många arbetsgrupperna har tillsammans skapat ett levande kollektivt konstverk som för några timmar blåser bort dammet från historien. Den stora branden har blivit en berättelse om människornas liv för hundra år sedan med tyngdpunkten lagd på vanligt folk och inte minst kvinnornas ofta svåra situation. Det sceniska berättandet bygger på många stora förflyttningar. Den stora ensemblen berättar flera historier parallellt. Det är en imponerande regi som Frank Kelber presterar när han kompletterar stora formationer med individuella rörelser. Effektiva musikslingor förstärker stämningar och stöttar ensemblespelets känslouttryck.
|
|
|
 |
||
Ödets nycker är ibland
ovanligt välvilliga. Premiären av Grotteaterns
storsatsning, Spelet om den stora branden, skedde
märkligt nog precis i samma ovanligt varma och vackra
väder, som för 100 år sedan förorsakade
den ödeläggande stadsbranden. I den ljumma
sommarkvällen inne i den överdådiga
spelplats, som den den gamla fängelsegården
utgör, kunde den fulltaliga publiken på
hundraårsdagen av branden njuta av en mustig historisk
gobeläng med ett hundratal
amatörskådespelare. Och tillika en fritt spunnen
historia kring faktiska personer, där svängarna
ibland togs ut ordentligt. Det var en kväll när de
ständigt återkommande ropen "släck eldarna"
var helt på sin plats.
|
Ett oerhört arbete har lagts ner på
kläder och rekvisita. Dessutom har Frank Kelber
förstått att sätta rätt person på
rätt plats, här finns åtskilliga små
fina rolltolkningar (det finns inga stora) att njuta utav:
Elis Granbergs torre ölförsäljare Holmberg,
Bosse Forsmans bullrande sotare Andersson, Rose-Marie
Holmbergs ilskna fru Andersson och Carina Lindholms
Tvättalfrida med de rappa replikerna. Man ska heller
inte glömma att många av skådespelarna
aldrig tidigare stått på en scen. Sett ur detta
perspektiv är resultatet lysande.
|
|
 |
||
| Hur det svänger mellan
då och nu! Åskådaren vill ingripa i
spelet, avslöja för den godtrogna hur det kommer
att gå, och innan vi hunnit hojta vår varning
kommer misstanken att det handlar om oss själva,
där vi sitter så beresta och just-in-time.Branden i
Umeå är ett sånt där givet ämne
att göra ett spel av efter hundra år. Frank
Kelber som författare och regissör har gjort ett
mästerverk, förvandlat till förtjänster
allt möjligt som kunde varit hinder. Bara valet av
spelplats är ett genidrag. Det gamla fängelsets
rastgård – där fondens vänstra sida var
skådespelets fängelse. Sedlighetsbrott och
tjuveri och missfirmelse – ut och in på kåken.
Det där lilla skalvet mellan kåken som
verkligheten och som kuliss... Några
återkommande anspelningar på den brand som
skulle lägga staden, d v s den kända världen,
i ruiner: tändstickor, eldsvådeungar, skorsten,
vatten, brandspruta, pyroman, vatten. |
Och dessa varningar är inte mer
uppseendeväckande i spelet än vad rapporterna om
algblomning, skogsdöd och plutonium-svinn är i
dagens nyhetsflöde!Man kan bara ana
vilket arbete som måste ligga bakom dessa masscener!
De glider fram så naturligt som vågor! Vilken
koreografi. Slutscenen är skakande: Brudparet –
föregånget av en rörande mager
midsommarstång. Dansen runt stången – där
Björkstalaget ger spänst och variation och nyhet
åt uråldriga folkdanssteg – en dans som inte
avbryts av ropet om elden eller av röken som sveper in
som en dimma. Dansen bara
övergår nästan omärkligt i ett travande
på stället, en förvåning och
hjälplöshet som såge vi hundra delfiner
vältra sig i land från en förgiftad havsvik
– mitt under själva festen.
|
|
|
Till sidans början |
Till Personliga minnen och upplevelser |
|