|
En tillkomlings berättelser |
||
|
Nä. Det var inte meningen. Inte meningen alls. Jag skulle ju inte ha varit med överhuvudtaget, egentligen. Det bara blev så. På nåt sätt råkade jag bli kvar i stan den här sommaren. Liksom bara så där. Och då tyckte jag att jag kunde ge ett handtag. Med nåt praktiskt. Bygga och fixa fika och så. Och sen så... ja, man måste ju ha anständiga kläder när man serverar i en sån här grej. Jag menar tidsenliga, liksom. Och det blev ju bra. Lång kjol och huckle och sånt där. Som en jänta såg ut på den tiden. Och så hade ni ju en sån där masscen med en himla massa människor. Och dansa är kul. man blir sugen, helt enkelt. Särskilt med dom där häftiga grabbarna, rallarna ni vet. En piga mer eller mindre kunde väl inte skada. Och det tyckte inte heller han som styrde och ställde med allt folket liksom. Jag hade ju sett det så många gånger så jag visste ju ungefär vad som hände.
|
Okej, den första kjolen jag hade var lite väl kort, det erkänner jag, men det kunde knappast nån märka bland allt folket. Eller hur? Och sen blev det ju faktiskt ont om fångar ibland. Jag måste säga det nu så det blir sagt. En gång för alla: Det var faktiskt dom som frågade mej om jag ville vara fånge och det är klart att jag ville. Jag blev tillfrågad. Så det så. Och nåt mer än fånge blev jag aldrig. Och det är ju inte alla som går i fängelse frivilligt. Men i en sån här grej måste man ju hjälpa till. Liksom ge ett handtag där det behövs. Och den som läser det där häftet med alla namnen och bilderna och det där kan ju se att jag inte står nånstans. Jag bara hjälpte till, liksom. På mitt lilla sätt. Jag var ju inte med. Egentligen. |
|
Gemenskap, skapande, värme |
||
Jag skulle vilja vrida tiden
tillbaks till oktober -87. Början av äventyret. Gemenskapen och
viljan att göra något tillsammans började
växa sig allt starkare. Det var ett under att få
möta en ny miljö som var så intensiv och
tillvaratagande om oss människor. Att känna att
man behövs i skapandet. Det svindlar. Sara Lidman sa: En
gåva till mänskligheten. Jag tror på hennes
motto att i stora grupper skapa något, ge varann
värme och uppskattning. Tänk så mycket fred
och förståelse här i världen som skulle
uppstå om kultur – teater – gick fram som en ringdans
över klotet. Amatörer har ju mycket att bjuda
på i den vägen.
|
Det har Frank Kelber, med det
goda hjärtat, förstått. Med tår i
ögat, tack, Frank!I Grotteatern
kände man sig fri även om rutiner och arbete
kastades på oss alltefter som premiärdagen
närmade sig. Som tur var så hade uppriktigheten
nått ett stadium då man öppet sa till
varann vad man tyckte om olika saker. Sen var det så
att säga behagligt igen efter det man tagit en trasa,
en sop och städat t ex. Jämlikhet är
naturligtvis en dygd. Livet blev inte sig
likt efter 17/7 -88. Tomt, fattigare.... Hoppas på en
ny satsning nästa år. Tack alla för en
oförglömlig händelse i mitt liv.
|
|
Fångarna |
||
| Sista
föreställningen. Vi stod uppradade och väntade på våran entré. Lise sade: Du får inte skratta, jag har något med mig idag och såg väldigt hemlighetsfull ut. Så gick vi in. Allt var som vanligt först. Vi rotade lite i våra knyten och döm om min förvåning när Lise halde upp en prinskorv. Vi som satt närmast tappade hakan. Det var inte bra en utan en hel lång rad med prinskorvar.
|
Det bubblade av skratt inom mig.
Lise sträckte ut handen och bjöd de fångar
som satt närmst och så började vi äta.
Fångvaktare Samuelsson såg oss och kom snabt
fram. Han tog allt förutom den lilla korvbit jag hade i
handen, den såg han inte.
|
|
Vad har Brandspelet betytt för mig? |
||
| Jag har varit på Gamla
Fängelset minst en gång/vecka sen i september
förra året för jag ville snappa upp mera om
Umeå förr eftersom jag är lokalguide.
När jag nu tänker tillbaka så har
jag det också... förutom det viktigaste av allt –
inblicken i ett förgånget samhälle och
känslorna inför de människor som levat. Jag var
Johanna, jag tyckte om hennes styrka så till den grad
att jag grät äkta många gånger
när det brann – då hon/jag protesterat och
envisats förgäves...
|
och naturligtvis – det
fantastiska i att få känna sig som en kugge i det
gigantiska maskineriet! När trötthet, oro,
irritation och besvikelse utbyttes mot de varma, behagliga
och kärleksfulla känslorna jag känner
inför alla som arbetat i Brandenprojektet.O, vad jag ska
berätta för mina eventuella barnbarn om det
året då farmor/mormor fyllde 50 år!
|
|
Skådespel och verklighet |
||
| Så sugs jag in i virveln. Damm. Skräck. Grus som sparkas upp. Varmt. Hett. Och så tyst. Bara igår satt vi bakom palmen och väntade.
Och lyssnade... Vad tyst det är. Händer inget
på scen. Nu borde det komma ett skratt. Jaha,
där var det. Nu har Holmberg och Annanberg haft en
dust. Bra publik, fast det är så varmt. Hur sjutton hinner Kjell byta om och sminka om från
Briss till rallare? Det är väl något
magiskt. Igår brann Luleå på en dag. Idag på en timme. Hmm. Jag får inte glömma att vända mig mot publiken. Publik? Jag är ju redaktör.
|
Jaha, nu samlas hela
stadsfullmäktige. Nej, det fattas nån. Men han
kommer. Alla kommer. I tid. Och snart kommer prinsen. och
där kommer herrskapsfruarna svängande. Så
väl dom vill. Så fel det blir. Var har jag mitt
skrivblock? Jo, här. Skönt.
Så kommer Tyra springande. Bekymrad. Rädd. Och
så spricker hon upp i en glad grimas.
|
|
  |
||
|
Till sidans början |
Till Vi som var med |
|