Branden i Umeå 1888

Start > Brandspelet .

Branden 1888


Det brinner
25 juni. Plötsligt började folk skrika och springa ned mot hamnen. En del klättrade upp på taken. Barnen försvann efter folkhopen. Jag ropade till Gustav – Jag måste hämta barnen. När jag kom ned till hamnen såg jag att hela Holmsund stod i lågor. Folk började ro ut för att hjälpa de stackars människorna. Jag var så rädd att barnen skulle få för sig att hoppa i någon båt. I timmar sprang jag runt och sökte barnen. Några gånger var jag till Gustav. Han hade inget att göra. Folk var inte intresserad av att köpa något i detta kaos.	Lika hastigt som Holmsund började brinna lika hastigt började branden i Umeå stad. Panik utbröt. Själv var jag vid det här laget galen av oro. Var fanns barnen. Torget med alla stånden och med våra varor brann som fnöske. Det gick inte att hejda eldens framfart. Framåt eftermiddagen hade nästan hela staden brunnit ned. Nere vid stranden hade det bildats en uppsamlingsplats. Vid femtiden återförenades jag med de mina. Sotiga, svarta, skrämda stod Gustav och barnen där. Ännu vid femtiden då vi lämnade staden brann den. – Ur Birgit Thulins dagbok från 1888
Torka i Norrland
Om man följer umepressen under försommaren 1888 kan ett känsligt sinne nästan registrera ett stråk i luften, ett förebud om den eldkatastrof som, med tidens sätt att se, nästan obevekligt måste drabba staden. Jämt 40 år hade passerat sedan den senaste eldstormen. Andra järtecken för den lyhörde var Luleås utplånande sommaren dessförinnan och, framförallt, branden i Umeå stads kyrka på julaftonen halvåret tidigare. Till de stämmningar av oro som kunde märkas bidrog också den torra väderleken våren och försommaren 1888. Ännu vid midsommar hade inte en enda millimeter regn uppmätts för juni	vid hushållningssällskapets meterologiska station i Yttertavle och Westerbotten skrev i sitt sista nummer före midsommaraftonen: "Wäderleken är torr, warm och blåsig. Regn wore synnerligen wälkommet, men förhoppningarna derom synes allt fortfarande blifwa gäckade. Både gräswäxten och det på åkern utsådda lider av torka". Samtidigt påminde tidningen med extra skärpa om det rökförbud som gällde på Umeås allmänna platser. Man kan med visst fog påstå att det försommaren 1888 hos många stadsbor fanns en viss mental beredskap för att det värsta kunde hända. – Björn Olsson, ur Brandspelets program
Elden lös i staden
Strax efter klockan 1 på eftermiddagen den 25 juni började klockorna i rådhustornet plötsligt klämta. Det som inte fick hända hade inträffat. Nu brann det även i Umeå. Elden uppstod på vinden i Umeå bryggeriaktiebolags huvudbyggnad. Bryggeriet låg nere vid älven, bredvid Renmarksbäcken. Branden upptäcktes av bryggmästaren Carl Holmberg, som såg lågor slå ut ur taket. I den alarmberedskap som rådde gick brandutryckningen av allt att döma mycket snabbt; kort efter klockklämtningen fanns såväl brandsprutor som ett stort antal frivilliga på plats. Men det hjälpte föga. Den hårda nordostliga vinden kastade elden till de övriga husen runt bryggeriet. Elden spred sig fort till granntomterna och antände i tur och ordning änkefru Linderoths och doktor Brissmans gårdar. En brandvåg spred sig västerut upp mot Storgatan och en andra brandvåg uppstod i östlig riktning längs magasinen på älvkajen. Detta försvårade ytterligare släckningsarbetet genom att elden avskar vattentillförseln till ångsprutan. Snart var brandmanskapet tvungna att överge slangarna eftersom elden började kringgärda dem.	De sprang hem för att kunna rädda det som kunde räddas av sina tillhörigheter, som de övriga stadsborna. Elden fortsatte sin framryckning ända till 7–8-tiden på kvällen. Då var hela den äldsta delen av Umeå nedbrunnet. Bland de officiella byggnaderna som brann ned till grunden var rådhuset, residenset, apoteket, posten, telegrafen och sparbanken. Elden spred sig även över älven och antände Scharins och Glas skeppsvarv på Tegssidan. Därifrån nådde elden även Ön där 22 gårdar brann ned. Remarkabelt nog omkom ingen människa i den stora stadsbranden. En del ådrog sig dock mindre brandskador på händerna. Över 2 500 av Umeås 3 000 innevånare stod dock utan tak över huvudet. När försäkringsbolaget en tid efter branden summerade värdet av de nedbrunna gårdarna och lösöret visade det sig att alltsammans var försäkrat för 4,3 miljoner, en i den tidens penningvärde mycket aktningsvärd summa. – Ur Västerbottens-Kurirens Brandnummer, juni 1988
En vändpunkt i Umeås historia
Den stad som slukades av lågorna hade i mycket varit ett samhälle som expanderat till sin yttersta gräns och där en specifik form av social och materiell utveckling hade nått sin kulmen. Vid tiden för branden var Umeås centrala delar stängda för expansion och den ekonomiska profilen bland innevånarna hade nått en brytpunkt. I det område där branden började hade varit ett tätt gytter av hus, magasin och uthus. Mellan byggnaderna hade trånga gator och gränder slingrat. Stadsbranden blev en oväntad utväg ur denna förlamning, en lösning förstås som var fasansfull för dem som upplevde den, men som gav nya utrymmen åt både bebyggelse och idéer att expandera. Återuppbyggnaden efter branden ledde till en hektisk rusch som påminde om ett nybyggarsamhälle. Arbetare och lycksökare drogs till staden från landsbygden eller avlägsna orter och ekonomin upplevde något som liknade en lokal inflation. Men allt detta drog rätt snabbt förbi. I stället verkar det ha varit hos umeborna själva som en bestående förändring ägt rum, en ny syn på Umeås plats i tillvaron verkar ha vuxit fram hos innevånarna efter branden.	Den gamla bilden av Umeå hade varit den, där staden var ett autonomt lokalsamhälle, en handelsstation i en nordlig utmark, där skyldigheterna mer än rättigheterna visavi nationen gjorde sig märkbara. Den nya självsynen innebar att umeborna i ökad grad kände sig som svenskar och därför också kunde ställa ökade krav på statsmakten. Stadens fäder övergav en snål kommunal finansieringspolitik och började smida djärva planer beträffande nya investeringar. Ett dragonregemente lockades till staden och en järnvägsbibana byggdes, lägg därtill också att stora pengar lades ned inom skolväsendet. En följd av detta blev att nya sociala grupper gjorde sitt insteg på stadsscenen. Någon gång i detta skede luftades för första gången tanken på att göra Umeå till en centralort i Norrland och att överta Härnösands epitet som Norrlands Aten. På bara några få år tycks stadsbornas ambitioner ha höjts avsevärt och horisontens synrand förflyttats långt bortom Umeälvens motsatta strand. – Björn Olsson, ur Brandspelets program

Till sidans början	Till Spelplatsen